foto: Kalle Lindqvist
Du vet att det är vår när det börjar spelas kula på skolgårdarna! Barnens skolryggsäckar blir tunga att bära med kulpåsar fyllda med kattögon, poliser, spiraler, porsar, dankar, delfiner och andra spelkulor. Det här fick mig att tänka på en dikt min pappa kan utantill.
Har du hört den, Spela kula av Sten Selander? Min pappa blir alltid känslosam när han läser dikten och han kan den utantill. När jag var yngre tyckte jag att det var pinsamt när hans röst klumpade sig vid uppläsning. Nu som vuxen har jag närmat mig dikten på egen hand och upptäckt att den rymmer något viktigt. Skriv gärna i kommentarsfältet hur du uppfattar texten.
Spela kula
”Vi spelade kula på torget en dag,
en liten folkskolegrabb och jag.
Jag hade väl femti, han hade fem.
Vi spelte. Och han förlorade dem.
Han snorade till och gav mig en blick,
då jag visslade överlägset och gick.
Men jag ångrade mig, när jag kom till vår port,
och tyckte det var något fult, jag gjort.
Jag gnodde tillbaka. Men ingenstans
kunde någon säga, var grabben fanns.
Jag skämdes. Jag tror, jag skäms för det än,
när jag ser dem spela kula igen.
Och jag ville ge, jag vet inte vad,
för att en gång få se den grabben glad.
Men nu är han säkert en stor, grov karl,
som släpar och sliter – jag vet inte var.
Och visste jag det, förslog det ej stort.
Man kan aldrig ändra det fula man gjort.
Man kan inte lämna kulor igen
och trösta pojkar, som stelnat till män.”
/Sten Selander –
Dela inlägg