Det stora vemodet

Sårbarhet

Får du lätt ångest och känner sorg och vemod när semestern är över? Du är inte ensam. Jag kallar det övergångsångest och är något jag numera förstår är en del av mig. Bilden ovan för mig tillbaka till sommaren. Texten nedan skrev jag sista dagen på semestern.

Husarknapparna lyser gula i Kockumshinken bredvid mig på sommartorpets verandatrappa. Skuggorna på marken är augustilånga. Nu bär det snart av hemåt igen, semestern är slut. Jag känner en klump i halsen, tårarna är ständigt nära. Bär på en stark känsla av känslighet.

Varje år likadant.

Jag har lärt mig att det är så här för mig i övergångar. Det är ett sätt för mig att stanna upp och ta in och minnas det jag varit med om.

Lerbäcksmarknadens cykeltur på slingriga grusvägar, det tillhörande nakendoppet. Middagar i kvällssol, de långsamma frukostarna. Kvällsdopp då vattnet är varmare än luften, morgonkaffestunder med mamma och pappa. Besök i torpet av min syster och hennes barn, vänner från stan. Utflykter, dansuppvisningen i Pershyttan, auktionen i Kårberg, loppisar. Spontana infall. Hallonplockningen med hela familjen och svärföräldrar.

Klumpen i halsen får mig att minnas det som betyder så mycket för mig. Det gör mig varm och tacksam men också vemodig. Inte det ena eller andra. Både och samtidigt.

På något sätt, och jag undrar om det inte är det som känns allra jobbigast, påminns jag om att alla dessa upplevelser vore inte alls samma sak på egen hand. Sommarminnena är kontraster till ensamheten jag fruktar. Och så får det vara. Vemodet påminner mig om kontakter och relationer jag värdesätter. Det är ju faktiskt fantastiskt när jag väl förstått det!

Foto: Sixten Lindqvist

Att markera utan att tappa kontakten

Sårbarhet

Jag tycker det här ämnet är svårt. Det är därför jag skriver om det. Jag har inte svaret på den fråga jag kommer ställa men däremot en enorm nyfikenhet på att få reda på det.

Rent förnuftsmässigt tror jag de flesta tycker att protesterna mot NMR (Nordisk MotståndsRörelse) i Almedalen varit berättigade. Jag tycker det i alla fall. Rent känslomässigt tror jag dock att agerandet gräver en vallgrav som blir mycket svår att ta sig över för båda parter.

Att protestera gentemot människor som på olika sätt hävdar att alla människor inte är lika mycket värda tror jag nästan alla upplever som ”rätt”. Att sätta ned foten helt enkelt och markera att vi ska stå upp för allas lika värde.

Emerich Roth, en av få nu levande personer i Sverige som upplevt och överlevt koncentrationsläger, berättade en gång något för mig som etsat sig fast. Människor som hamnat snett har i princip två alternativ: att lämna det destruktiva och vara Ingen eller att hänga kvar i den gemenskap de trots allt funnit.

Ingen, absolut ingen människa, väljer det första alternativet. Därmed saknas alternativ till att vara kvar i den destruktiva gemenskapen såvida inte ett tredje alternativ tillförs av någon utifrån. Ett erbjudande om en positiv gemenskap där individen blir sedd, får känna sig betydelsefull utan att det går ut över andra.

Frågan jag ställer är: Hur kan jag markera när gränsen passeras för vad som är ok att uttrycka, UTAN att samtidigt fördöma personerna bakom uttalandet/agerandet? Hur kan visa att jag inte håller med det vissa personer ger uttryck för och ändå behålla kontakten med dem? Så att de upplever att det finns alternativ till det sätt de agerat på.

Den här frågan återkommer i andra sammanhang också. När jag som förälder har barn som sagt/gjort något som strider mot mina värderingar. Eller när personal i skolan ska tillrättavisa barn som betett sig illa. Hur ska man markera utan att fördöma?

Jag skulle tro att samtliga NMR-anslutna fick en energiboost av de protester som framförts inför och under Almedalen snarare än en tankeställare om vad de själva står för. Och stämmer det anser jag att vi behöver fundera betydligt mer på frågan jag ställer.

Vi behöver hitta ett sätt att mötas som BÅDE markerar att vi inte håller med om det NMR står för OCH håller kvar kontakten med människorna bakom. I annat fall fortsätter vi gräva på den vallgrav som redan visar att vårt samhälle är uppdelat.

 

Foto: Mike Wilson

Nakenbad

Sårbarhet

Tänk att man kan pausa livet genom att ta ett foto. Fantastiskt! Just där och då var en livets höjdpunkter. Att hänga i luften utan en tråd på kroppen för att stunden senare omslutas av det svalkande sommarvattnet. Att bada naken i total frihet, hela familjen var med och alla näckade. Det är konstigt att det kan skilja så mycket mellan att bada i ett par shorts och att bada i ingenting. Men vilken frihetskänsla! Och att sedan få dyka och känna det svala vattnet mot mitt ansikte. Aah, vilken känsla av frihet!

Jag bjuder på denna bild av nakenhet utan en gnutta skam i kroppen. Nakenheten som i dagens samhälle retuscheras så mycket och mest förknippas med skönhets- och porrindustri vilket för mig är raka motsatsen till den frihet som jag i min nakenhet upplever på bilden.

Länge leve nakenbadet!

När badade du själv naken senast?

#frihet4life

PS. Kort efter att bilden togs gjorde jag århundradets stjärtplask som sved som bara den. Så det finns vissa baksidor (haha) med nakenbad trots allt.

Tid, tålamod och kärlek

Sårbarhet

Ibland glömmer vi det självklara. Jag har fått tillåtelse att publicera en text som skrivits av Teresa efter att hon varit i kontakt med olika vuxna under olika perioder i livet. För mig visar den så tydligt att det människor behöver varken är något komplicerat eller dyrt. De behöver bli lyssnade på och tagna på allvar. Bli sedda och bekräftade. Det behövs ingen psykologibok för att förstå hur man ska bete sig i kontakten med en medmänniska i behov av stöd. Det räcker med att läsa Teresas brev.

“Det är när du som vuxen börjar med tre enkla saker, lyssnar, bryr dig om och stannar kvar, som ungdomen du försöker nå kommer att ta emot din hand.

Jag förstår att det är svårt att ha tålamod när du gång på gång blir avvisad, men jag ber dig: fortsätt.
För det är inte konstigt att många unga är skeptiska, rädda och avvikande när de träffar dig.

Försök att tänka på vad som kan ha hänt innan, försök att sätta dig in i ungdomens perspektiv istället för att bli arg eller frustrerad.

Många ungdomar pratar om hur vuxenvärlden svikit gång på gång, det är inget påhitt. Säger man att vuxenvärlden har svikit, så har den gjort det, och det spelar ingen som helst roll på vilket sätt den har gjort det. Har den gjort det så kommer det krävas tid innan man som ungdom överhuvudtaget vill veta av en vuxen igen.
Så istället för att då bli arg eller frustrerad, tänk då på att det kräver tid.
För hur skulle du känt? Om du stötte på 5 ormar, som alla gick till attack, skulle du då lita på den 6:e?
Men ju mer kärlek, tålamod och tid du ger, desto mer och mer kommer du märka att ungdomen släpper in dig, tro mig.

För det är faktiskt det enda som krävs, tid, tålamod och kärlek.

Visa för ungdomen att du inte kommer vara den 6:e ormen som biter. Du kommer då att göra stor skillnad för personen du försöker komma nära.
Du kan få ungdomen att våga lita på fler vuxna, släppa in fler och till slut få upp ett förtroende igen.

Så snälla, du underbara person som verkligen försöker, fortsätt. Du kommer att göra skillnad i personens liv, och både du och ungdomen kommer få lära er nya saker. Tack på förhand.”

Text och foto: Teresa

Oro

Ingen ro. Tankarna skjuter iväg åt olika håll. Kan inte riktigt hålla dem lugna. På något sätt känns det som jag får uppleva kroppens sätt att felsöka när larmet går. Var gör det ont? Varför? Kan det vara… denna gång?

Denna gång. Jag har varit i detta läge tidigare. Våndats, sökt hjälp, allt har varit ok. Har svårt att avgöra om jag betett mig rationellt eller irrationellt.

Rationellt för att jag tar min kropps signaler på allvar.
Irrationellt för att jag reagerar så snabbt, för snabbt? Det syns ju inget, gör bara molande ont i nedre delen av magen, ned i vänstra benet. Som om jag halkat på cykelpedalerna och slagit i kronjuvelerna på stången. Men jag har inte gjort det så varför denna känsla?

Rationellt för att det skulle kunna vara något livshotande.
Irrationellt för jag mår ju bra rent allmänt.

Ju mer jag tänker och känner efter, desto mer bekräftelse får jag att det ändå är något. Men beror det på att jag tänker och känner efter eller för att det verkligen ÄR något?

Jag tror skam och rädsla är det som gör det svårt att tolka signalerna. Känns lite skamset att söka hjälp för något som inte syns utanpå. Kommer det blippa till i doktorns dator ”Här kommer en hypokondriker”? Känner en viss rädsla för att det skulle vara något allvarligt. Jag har så mycket jag vill göra. Jag är inte klar än på långa vägar. Känner även en skam över att känna en sådan rädsla. Skam över rädslan att dö.

Livserfarna Kalle har nu i alla fall tagit sig till väntrummet. I väntan på att bli undersökt kan jag inte låta bli att fnissa lite åt att de i receptionen rutinmässigt frågade om de fick ta del av mina journaler. Direkt slog tanken till att de skulle hitta ett mönster av hypokondriska besök.

Besöket gick fort. Undersöktes. Doktorn lyssnade på mig. De tog prover. Allt verkade normalt. Så himla skönt! ”Ibland reagerar kroppen utan att vi förstår varför”, hade doktorn sagt.

Jag skulle gärna förstå. Nu får jag lita på att allt är ok även om den diffusa smärtan finns kvar. Lita på att den klingar av som doktorn sa.

Älskade ungar

Hittade denna text som jag skrev 10 juni 2014.

En dag ska jag sakna när T inte längre kastar bestick vid matbordet, häller ut mjölken på golvet, river upp blommor i rabatten. En dag ska jag sakna att behöva hjälpa till att plocka in alla grejer som M plockat fram till sina lekar under dagen. En dag ska jag sakna att behöva leta efter S och få honom att komma hem på kvällarna när det är dags att sova.

En dag kommer mitt och min frus radhus att sakna stunderna när barnen var små. För en dag är det bara minnen kvar. Nu är nu. Det gäller att vara med nu.

 

Foto: Annica Mari

Orkidébarnet

Läste klart boken Orkidébarnet i helgen. Den handlar om Lo som växer upp i en familj med en mamma och pappa som bryr sig om mycket men inte sin yngsta dotter. En bok som stundtals gör ont i sin uppradning av olika former av psykisk misshandel. Jag kan inte låta bli att dra paralleller till barn jag mött under Polstjärnaåren och numera även i min vardag i skolan. Jag tänker på hur otroligt viktiga vi vuxna är, och särskilt föräldrarna, för barnens förmåga till känsloreglering. Kan bli så arg när jag ser föräldrar som inte är kärleksfulla gentemot sina barn. Men jag förstår mer och mer att INGEN förälder gör det av ondo. Ingen. Det finns alltid en förklaring när man tittar bakåt i leden och ser hur föräldrarna själva har blivit formade.

På något vis lyckas Lo ändå vara stark mitt i allt elände. För att överleva. Jag tror hon lyckas med det genom att kommunicera det sårbara.

”Lo skriver dagbok. Det började hon med tidigt. Ett sätt att bli lyssnad på. Ett sätt att föra en inre dialog på. I dagboken ber hon om ursäkt för sin existens. Ber om förlåt för sina handlingar, tankar eller känslor. Det gör hon nästan varje gång hon skriver något. Hennes överjag är strängt och det finns inget utrymme för flexibilitet någonstans. Hon är skoningslös mot sig själv. Någon inre tröstare har hon ännu inte funnit.”

Lo beskrivs som ett högkänsligt barn. Ja, det är hon och jag undrar varför det är så. Föds man med det draget eller utvecklas det? Jag tror svaret är både och. Jag är starkt influerad av Sue Gerhardts bok Kärlekens roll som beskriver hur viktig den känslomässiga relationen är mellan föräldrar och barn. Jag tror barn får med sig en läggning för högkänslighet och som triggas ifall den omgivande miljön inte erbjuder hjälp med känsloreglering. Det här handlar om tiden redan från graviditeten och alltså inte bara senare under uppväxten. Tidiga insatser som det pratas så mycket om borde alltså handla om insatser redan i det allra första stadiet i livet. Där är vi inte än.

Maj. Aj.

Maj månad. Aj. Den gör ont varje år. Det måste vara någon form av inofficiellt mästerskap i borden och måsten för föräldrar till barn i skol- och dagisåldern. Allt ska hinnas med. Varje år likadant. Och varje aktivitet som pressas in är på olika sätt trevliga och/eller viktiga var för sig. Men tillsammans blir det bara för mycket. Alla borden och måsten hindrar själva varandet. Jag är där överallt men ändå inte. Det är skolfester, fixardagar, öppet hus, utflykter, avslutningar med mera. En massa fina tillfällen att få mer kontakt med kollegor, föräldrar, lärare, personal, men det blir sällan så mycket av den varan. Är det kanske därför det gör ont, att det ”borde” vara ett tillfälle till kontakt men inte blir det?

Och det här upprepas VARJE år. I just den månad som jag när en dröm att en gång i framtiden kunna ta ledigt mellan ”hägg och syren”, den underbara tid när naturens prakt är som störst.

Det känns som att vi dansar en dans som ingen har lust till. Hur tänker du att vi kan få njuta mer av denna tid på året och minska på alla måsten och borden? Eller ska vi bara gilla läget?

 

Foto: Annica Mari

Zooma ut

Zooma ut.

Den hittills äldsta människan i världen blev 122 år och 164 dagar gammal. Jeanne Calment.

Zooma ut.

Om jag levde lika långt liv som henne skulle jag ha 80 år kvar i mitt liv.

Zooma ut.

Mina barn skulle ha drygt 110 år kvar att leva om de fick leva lika länge som Jeanne.

Zooma ut.

Om allt ofött och fött fick lika långa liv som Jeanne så kvarstår ändå det faktum att år 2139 kommer alla som just nu lever att vara döda.

Jag.
Du som läser detta.
Våra barn.
Alla.

Skrämmande. Ja. Men det ger också perspektiv.

 

Foto: Annica Mari

Translate »