Det händer något med oss människor när känslor vi bär på inte kommer till uttryck. Vi är inte våra känslor men de är viktiga och nästan magiska signaler för att göra oss medvetna om hur vi egentligen mår, medvetna om våra behov.
Det går att strunta i signalerna, det går att döva dem, men till slut tror jag verkligheten alltid kommer ikapp. För känslorna finns där för att tillgodose våra behov som i sin tur håller oss vid liv.
Det är jobbigt att bli medveten, jobbigt att ta in signaler man inte lyssnat på i åratal. Kanske aldrig lyssnat på. En av de signaler jag börjat ta in är nedstämdhet och närliggande känslor av ängslighet, ynklighet, osäkerhet, kraftlöshet. De här känslorna har tidigare (och fortfarande) låst mig, jag har tappat kraft och upplevt en Kalle som jag skämts för. Då har jag känt mig dålig. Slutit mig. Det har skett med automatik. Som ett datorprogram: IF ”nedstämd, THEN ”jag är dålig”. Men jag börjar förstå att det är signaler att jag behöver be om hjälp. Tänk att det ska vara så svårt att begripa!
Istället pressar jag mig ofta till bristningsgränsen. Ska vara bästa pappan, bäst på att hantera barn på skolan, bästa entreprenören, bästa älskaren, bästa orienteringstränaren, bästa gud vet allt. Det håller inte. Jag vet det nu. Jag blir ensam i min jakt på att vara bäst. Och det vill jag inte. Jag vill göra det jag gör, men jag kan inte alltid göra det själv.
Så nu ska jag börja träna mig i att be om hjälp. Och säga att det vore trevligt att få sällskap istället för att slentrianmässigt säga ”nej, nej, jag fixar det själv, det är lugnt”. Och att våga fråga utan att tänka att det skulle vara en belastning för den jag ber om hjälp.
Programkoden kunde ju lika gärna vara skriven så här: IF ”nedstämd”, THEN ”be om hjälp”. Tycker det är en häftig insikt. Då är ju plötsligt jobbiga känslor någonting väldigt bra att ha tillgång till. Då kan jag känna tacksamhet istället. Att börja be om hjälp känns både läskigt och nödvändigt för mig. Peppa gärna!
Foto: Annica Mari
PS. För den som vill läsa mer om känslor kan jag varmt rekommendera en bloggartikel av psykologen Anders Almingefeldt.