Mänsamhet

Kombinationen man och ensamhet kan vara farlig. Kanske i synnerhet män och ensamhet som jag väljer att kalla Mänsamhet. Jag tror vi behöver ett nytt tänk för att tidigt fånga upp de pojkar och män som reglerar sina känslor på ett destruktivt sätt.

Ensamma män verkar kunna utveckla starkt destruktiva sidor. I grupp förefaller det bli ännu tydligare, något jag kommer återkomma till i en text om den så kallade Incelrörelsen. Statistiskt sett är det fler kvinnor än män som uppvisar ett självskadebeteende, men frågan är om det finns beteenden som statistiken inte fångar upp?

Självskadebeteende fyller precis som alla mänskliga handlingar ett behov, men är samtidigt starkt förknippat med skam. Kanske i synnerhet hos pojkar och män? Behov skiljer sig inte åt mellan könen enligt min mening, däremot finns det stark kulturell prägling och vitt skilda strategier som används för att tillgodose dessa universella behov. Vi kanske helt enkelt missar pojkars och mäns rop på hjälp och tolkar dem som något annat?

Enligt svenska undersökningar som rapporteras i Nationella självskadeprojektet svarar 35-42 procent av ungdomar på högstadiet och gymnasiet att de vid ”åtminstone ett tillfälle avsiktligt skadat sig med någon av de omnämnda metoderna under det senaste halvåret eller året”. Det är alltså inget perifert beteende även om det finns stor spridning i metoderna.

Med metoderna avses beteenden riktade direkt mot den egna personen (som att skära sig, hoppa från hög höjd, överdosera läkemedel eller droger, ta droger i självskadande syfte eller svälja föremål som inte är ämnade för detta) såväl som indirekta och subtila beteenden som sexuell självexploatering eller att försumma sina fysiska behov i självskadande syfte.

En intressant detalj i en av undersökningarna är att av de ungdomar som ingick i studien så var andelen flickor endast måttligt högre (56,2 procent) av de som åtminstone en gång självskadat senaste året. Däremot var det betydligt fler flickor som uppfyllde kriterierna för diagnosen ”icke-suicidalt självskadebeteende”, 11,1 procent jmf med 2,3 procent. Är det alltså hur vi konstruerar diagnoser som skapar skillnaden? Tycker det finns anledning att tro att statistiken och officiella diagnoser inte fångar upp killarnas rop på hjälp.

Något som talar för den tanken är att 70 procent av alla självmord begås av män, en nivå som varit relativt konstant sedan tjugo år tillbaka. Även i brottsstatistiken talar statistiken sitt tydliga språk – 80 procent av förövarna är män.

Kan det helt enkelt finnas delar i rådande mansnorm som egentligen är ett rop på hjälp men som av omvärlden, framförallt andra män, ses som något positivt. Tänk om många hyllade insatser inom idrott och näringsliv egentligen är strategier för att undvika en obehaglig känsla av existentiell ensamhet. Det tål att tänkas på.

Foto: Sasha Freemind