Har du inte redan sett dokumentären ”The work – gruppterapi med mördare” vill jag varmt rekommendera den. Tydligare än så går det nog inte att visa att känslor behöver komma till uttryck och vilken kraft det blir när de släpps ut efter att länge ha varit instängda. För mig blir dokumentären en berättelse om manlig kärlek.
Jag sitter kvar med ett antal frågor efter att ha tittat på dokumentären där tre män släpps in på ett högsäkerhetsfängelse för att ha gruppterapi tillsammans med fångar med grova brott bakom sig. Vem sitter egentligen i fängelse om vi tänjer på begreppet fängelse? Hur ser våra relationer ut till våra pappor?
Jag frågade i ett tidigare inlägg hur vanligt det är att se män gråta offentligt. Oerhört få hade sett män gråta. I den här dokumentären är det inte bara gråt – det är fullständiga sammanbrott när känslor släpps ut som aldrig tidigare tillåtits bakom hårda fasader.
Det är oerhört befriande att se vad som händer. Jag känner igen vissa delar från när jag själv första gången konfronterades med existentiell rädsla. Hur brutalt läskigt det är att släppa taget och sedan så välgörande när det sker. Att få bryta ihop och känna att någon tar emot en.
För mig är dokumentären ett bevis för sårbarhetens betydelse. Hur den både kan ställa till det för människor genom att vara så obehaglig att möta och hur den samtidigt är precis det som behövs för att komma vidare. Varför har vi inte alltid förstått det?
Vi män behöver mer av det som får vi se. Manlig kärlek. Män som öppnar upp och tar emot andra som öppnar upp. Vi behöver våga vara mer sårbara.
Dela inlägg