Kom ihåg att leva

Idag var det dags för den första kontrollen. Ett halvår har gått sedan det upptäcktes en tumör i urinblåsan. Var cancern tillbaka eller inte?

Jag fick datum för undersökningen för en månad sedan.  Kroppsminnet har påmint mig lite då och då om obehaget kring cystoskopin, alltså när det förs in en kamera genom urinröret, förbi prostatan och upp till urinblåsan. Inte skönt.

Jag oroade mig för två saker. Smärtan i samband med undersökningen och framförallt ett jobbigt besked.

Jag är glad att jag visade mig sårbar efter operationen och krävde lugnande medel inför dagens undersökning. Det tog utan tvekan bort en del spänning i kroppen. Finns verkligen ingen anledning att verka heroisk. Snoppen är känslig nog som den är. Visst var det obehagligt, men jag pratade mig igenom ingreppet och fick användning av den profylaxandning jag lärde mig inför mitt första barns ankomst.

Oron för ett dåligt besked låg där i bakgrunden under undersökningen. Jag blundade och ville inte se på datorskärmen hur kameran tog sig fram mot sin slutdestination. Tittade någon gång upp i taket mot de vita rören. Väntade på läkarens ord. Vågade inte hoppas på något egentligen. Där och då vara det bara jag och väntan. Att ligga avklädd inför fyra människor och vänta på besked om ens cancer kommit tillbaka, det var verkligen sårbart.

– Finare blåsa har jag inte sett, sa läkaren plötsligt. Med de orden var det som om Stesoliden gick rakt in i blodet. Jag kunde slappna av och andas ut. Herregud vad skönt det var!

Halvdåsig på Stesolid cyklade jag hemåt i vårvädret. Solen sken, fåglarna kvittrade och jag kände en enorm livslust. Yngsta barnet som var krasslig hade fått kila in till grannen medan jag var borta. När jag kommit hem satt vi där vi tre, drack kaffe och åt nybakta bullar och hade det bra tillsammans.

Ännu en gång har jag fått en knack på axeln av livet: Kalle, kom ihåg att leva.

Jodå, här ska det levas minsann!

Foto: Kalle Lindqvist