Det händer något med oss människor när känslor vi bär på inte kommer till uttryck. Vi är inte våra känslor men de är viktiga och nästan magiska signaler för att göra oss medvetna om hur vi egentligen mår, medvetna om våra behov.
Det går att strunta i signalerna, det går att döva dem, men till slut tror jag verkligheten alltid kommer ikapp. För känslorna finns där för att tillgodose våra behov som i sin tur håller oss vid liv.
Det är jobbigt att bli medveten, jobbigt att ta in signaler man inte lyssnat på i åratal. Kanske aldrig lyssnat på. En av de signaler jag börjat ta in är nedstämdhet och närliggande känslor av ängslighet, ynklighet, osäkerhet, kraftlöshet. De här känslorna har tidigare (och fortfarande) låst mig, jag har tappat kraft och upplevt en Kalle som jag skämts för. Då har jag känt mig dålig. Slutit mig. Det har skett med automatik. Som ett datorprogram: IF ”nedstämd, THEN ”jag är dålig”. Men jag börjar förstå att det är signaler att jag behöver be om hjälp. Tänk att det ska vara så svårt att begripa!
Istället pressar jag mig ofta till bristningsgränsen. Ska vara bästa pappan, bäst på att hantera barn på skolan, bästa entreprenören, bästa älskaren, bästa orienteringstränaren, bästa gud vet allt. Det håller inte. Jag vet det nu. Jag blir ensam i min jakt på att vara bäst. Och det vill jag inte. Jag vill göra det jag gör, men jag kan inte alltid göra det själv.
Så nu ska jag börja träna mig i att be om hjälp. Och säga att det vore trevligt att få sällskap istället för att slentrianmässigt säga ”nej, nej, jag fixar det själv, det är lugnt”. Och att våga fråga utan att tänka att det skulle vara en belastning för den jag ber om hjälp.
Programkoden kunde ju lika gärna vara skriven så här: IF ”nedstämd”, THEN ”be om hjälp”. Tycker det är en häftig insikt. Då är ju plötsligt jobbiga känslor någonting väldigt bra att ha tillgång till. Då kan jag känna tacksamhet istället. Att börja be om hjälp känns både läskigt och nödvändigt för mig. Peppa gärna!
Foto: Annica Mari
PS. För den som vill läsa mer om känslor kan jag varmt rekommendera en bloggartikel av psykologen Anders Almingefeldt.
Dela inlägg
Svara
Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.
Läskigt, men jag instämmer. Livet på en ö är dock svårt att vänja sig av med, typ: ”Va? ska fler människor trängas på min ö?”. Kram och lycka till!
Tack Tomas för att du är med och bidrar till samtal i detta ämne. Skulle du vilja utveckla det du skriver om att ”trängas på min ö”? Hängde inte riktigt med där, och jag vill förstå det du uttrycker.
Programkod 🙂 Kul sätt att tänka på det…Ska testa omprogrammering. Och ja, dessa känslor. Jag tänker att för mig är känslor som uppstår i nutid och levs i nutid verkligen information till mig. Men…när det är gammal dynga som lägger sig i…då är det svårt att få fatt i vad det handlar om.
Känner du till konflikttriangeln?
Tack Mela. Ja känslorna bär verkligen på information. Men det är inte självklart att vi fångar upp dem. Speciellt inte de känslor som vi fått för oss är mindre accepterade socialt sett. Den gamla dyngan bär troligtvis på ett så pass viktigt budskap att känslan inte ger sig förrän du tar in den ordentligt, även om det blir smärtsamt. Kan det vara så?
Blir väldigt nyfiken på konflikttriangeln, berätta gärna mer!
Hej igen!
Den gamla dyngan ja…de anpassade känslorna var väldigt viktiga då, när barnet var maktlöst. I alla fall var det så för mig, att jag lärde mig gömma de flesta känslor, som inte systemet (de vuxna) kunde ta emot, möta mig i, stå kvar i. Nuförtiden är inte den anpassningen av godo alls. Jag missar livet. Och precis som du skriver, vägen till att leva ett helhjärtat (Brenee Browns uttryck) liv är en smärtsam process, som jag verkligen inte vill vara utan. Den ger liv till mitt liv!
Konflikttriangeln hörde jag talas om på min fördjupningskurs i personlig utveckling i januari. Den grep tag i mig direkt och jag vill lära mig mer om den, för jag tror att den kommer hjälpa mig att förstå bättre vad det är jag faktiskt känner. Som jag förstod det handlar det om att det finns ”äkta” känslor, som vi av olika anledningar lär oss inte är ok, så de ersätts med jobbiga känslor, som skam, rädsla och äckel. De känslorna orkar man inte vara kvar i, så därför skapar man en massa olika ”fiffiga” försvar, undvikanden för att slippa känna de jobbiga känslorna. Typ 🙂
Ganska långt ner i den här länken http://friskfaktorer.blogg.se/2015/october/del-29-psykoterapeutiska-modeller-och-modern-psykoterapiforskning-2.html finns affekttriangeln, som påminner om den konflikttriangel vår kursledare Lars Carlsson (http://www.larsc.se/) tog upp.
Den här boken, som jag ännu inte läst, tar också upp konflikttriangeln: http://www.bokus.com/bok/9789127135581/affektfokuserad-psykodynamisk-terapi-teori-empiri-och-praktik/
Tack, för dina fina inlägg.
Tack igen Mela! Härligt att få tips för att fortsätta utforskandet. Går faktiskt själv och funderar på att gå fördjupningskursen med just Lars. Du får gärna mejla om dina upplevelser av den kursen. kalle@sarbarhetsdepartementetet.se
Pingback: Tjohoo för Metoo – Sårbarhetsdepartementet