Det här inlägget handlar inte om sommarklimatet och en önskan om kyla utan om föräldraskap och sårbarhet. Känner du igen dig?
Något som blir alltmer tydligt för mig är sambandet mellan sårbarhet och närhet/gemenskap/kontakt. Hur sårbart det är att inte få vara kvar i en stund av närhet. I det läget har vi människor en mängd olika strategier för att komma undan smärtan. Jag ska berätta om en situation för att ta oss lite närmare den sårbarhet jag upplevde. Det skaver i mig att berätta om det och jag märker hur det dyker upp idéer att läsare ska tänka ”Det trodde jag inte om Kalle”, ”Va, han som säger sig kunna så mycket om känslor?”. Nu blåser jag bort de tankarna och visar mig som den människa jag är.
Det hade varit en mysig dag med barnen. Hade dragit iväg på cykel, plockat hallon och badat på ett ställe vi inte besökt förut. Kändes bara så mysigt och härligt att vara den där pappan som både lär barnen att plocka bär och dessutom är lekfull och svingar sig ut i lianen ut i badvattnet. Dagen fortsätter i skönt tempo och vi gör utflykt till den närliggande småstaden. Jag och min fru får en egen stund och kan njuta av lite bokläsning medan vi ser barnen köra trampbåt tillsammans. Livet är gott!
I efterhand kan jag konstatera att vändningen kommer så snabbt, men sett i backspegeln finns det ändå några olika faser. Det börjar med att jag blir lite småirriterad när barnen tar upp sina mobiler då vi ska ta en kort promenad innan vi ska äta glass som utlovat. Sedan inser vi att affären håller på att stänga och det blir min fru som offrar sig och går och handlar. Kvar blir jag och barnen. När ena barnet tar upp sin mobil igen och börjar chatta känner jag ilskan bubbla upp i mig. Vill samtidigt inte förstöra stunden utan biter ihop och blir tyst. Till slut kan jag inte hålla inne besvikelsen utan uttrycker den surt. Typ: Här ska vi ha det mysigt tillsammans och du tar upp mobilen och börjar chatta. Blir dock ingen större förändring. Känns mest som det mysiga försvann. Sedan tystnad från min sida. Riktigt sur inombords. Sitter tyst i bilen på vägen hem fastän jag berättat för min fru som också tar upp ett samtal om det i bilen. Men jag är kvar i min tystnad.
När besvikelsen runnit av mig känns det som jag förstört det fina vi trots allt hade haft. Försöker ta upp det men mitt barn vill inte prata om det. Respekterar det, men känslan att jag förstört kontakten hänger sig kvar. Jag fick i alla fall fram att jag vill ha kontakt, att det betyder mycket för mig att vi är tillsammans, och att det var därför jag reagerade som jag gjorde.
Nu när det gått några dagar kunde jag först känna att det kanske inte är något att skriva om, men det finns ett lärande i det åtminstone för mig. Jag får inte vara rädd att uttrycka det jag känner. Även om det inte landar så är det bättre att jag uttrycker mig än att vara tyst. Det viktiga är att jag är medveten och tar in det jag känner. Relationen till mina barn är viktig och då är det naturligt att det uppstår sårbara situationer. Jag läste i en av Marta Cullberg Westons böcker att föräldraskapet är som att kastas ut i den djupa delen av simbassängen utan att ens ha fått träna på de simtag som föräldraskapet innehåller. Och det är rackarns svårt att inte bli besviken när närheten till barnen avbryts. Jag behöver uppenbarligen träna mer på att hantera det.
Foto: Luke Pamer
Dela inlägg