#metoo har satt fokus på ett ämne vi behöver prata om. Det stora lärandet för oss män tror jag ligger i att prata om de berättelser som en del kanske inte tycker är så farliga, men som inte får så stor uppmärksamhet. Det är nämligen där någonstans som gränsen går för vad som är okej i kontakten med en annan människa. För mig handlar #metoo ytterst om KONTAKT.
Det finns något oerhört sårbart i #metoo. Och precis som med allt som är sårbart kan det, om vi lyssnar på varandra utan att döma, leda till en djup kontakt. Men det kan också, om vi styrs av rädsla, skam och ilska, leda till att kontakten avbryts eller aldrig uppstår.
Vi står inför ett vägskäl. Vi män har ett val. För det första behöver vi enskilt och kollektivt lyssna på de berättelser som kommer fram. För det andra berätta vad som händer i oss när vi tar del av det som sägs. För att göra det behövs troligtvis för många män en trygghet såsom #metoo varit för kvinnor att våga kliva fram. Vi män behöver känna att vi blir lyssnade på utan att fördömas eller etiketteras. Många män kan nog inte ens lyssna på andra utan att först få hjälp att lyssna på sin egen berättelse, sin egen smärta.
Vi är alla del av en struktur som behöver förändras. För att en förändring ska ske behövs dialog. Vi behöver prata med varandra, lyssna på varandra. Vi kan alla börja nu.
Jag vill att resultatet av #metoo blir en ny mansnorm. Jag är trött på den patriarkala kostym som jag inte valt själv, som jag som ung knappt förstod att jag bar, och som skaver mer och mer. Jag lägger inte skulden på den, jag är snarare tacksam för #metoo och dess kraft som hjälper mig att bli den sorts man och människa jag vill vara, inte förväntas vara. Det är dags för en ny mansnorm. Det är dags för #man2.0
Dela inlägg