Jag tillät mig att förundras imorse. Det behövs egentligen inte så mycket mer än att stanna upp och titta på en blomma.
På väg att hämta morgontidningen gick jag förbi rabatten där vi planterat olika lökar och plantor. Stannade till vid en lökväxt vid namn Allium och fastnade för en blomma som kommit ut som en stjärna. Är inte bara det fantastiskt? Och som om inte det vore nog formar alla de där blommorna en perfekt rund boll.
Allt börjar under jorden med löken där näringen lagras och som gör att växten överlever såväl torka som kyla. Längst in finns anlaget till blomman, skyddat av flera lager.
Sedan när det är rätt temperatur växer stängeln upp ur jorden och längst upp finns knoppen som skyddas av högblad. De är som tunna, tunna papper som en dag spricker och ut kommer en hel samling av blommor. Och med vår sort alltså formade som lila stjärnor.
Som om inte allt detta vore nog fyller växterna ju dessutom en livsviktig funktion för oss människor då de omvandlar vår utandningsluft till det syre som vi inte klarar oss utan. Nog skulle vi visa naturen lite mer respekt?
Har du något du förundras över i naturen?
Dela inlägg
Svara
Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.
Ja jag har precis förälskat mig i en buske utanför vårt köksfönster. Visat sig vara en kinesisk rosenbuske. Åh vad jag väntat på att den ska blomma och NU gör den det. Att bara stanna upp, uppleva i nuet å älskar att förundras!
Wow, låter underbart! Njut.
ASPEN VINDVISARE
Jag står på den varma asfalten och ser ut över det mognande kornfältet där vinden ritar vågor som flyter över säden i mjuka rörelser. Här uppe på vägen känner jag inte så mycket av vinden, bara som en sval fläkt ibland.
Jag har många gånger funderat på de här vindbyarna som far fram över dalen, liksom självständiga väsen. Jag undrar hur länge de lever, för någonstans måste de mattas av och upphöra.
Det kan blåsa till kraftigt ett tag och sedan blir allt stilla igen. På träden borta i dalen kan man se när nästa körare kommer. Träden vajar, nu är den på gång, kommer närmare, men passerade tydligen förbi, för trots att träden vajade nere i dalgången några hundra meter bort var allt stilla här där jag sitter. Om omvänt; ibland blåser det ordentligt om öronen på mig medan träden därborta inte visar någon rörelse.
Det sägs att vindpustarna uppstår när luftmassor med olika tryck och temperatur möts, till exempel när varm luft stiger och kallare luft sjunker och när de möts uppstår vindpustar.
Jag försöker föreställa mig hur vindpustarna över fälten ser ut, men de går ju bara att se som rörelser i säden. Har de formen av en plog, ser de ut som ett päron med tjockänden först? De måste ju ha form på något sätt.
Hur ser de ut när de slinker igenom en häck eller träffar en husvägg? Tänk om man kunde färga vinden!
Jag tänker på sommarmolnen som ligger i linje som stråk av fluffiga maränger. Där stiger ju luft upp, som bubblor i kolsyrat vatten, från en uppvärmd fläck på marken. Varmluften bubblar upp och när den kylts ner till daggpunkten kondenserar vattnet och när luft puffar på underifrån bullar det kondenserade vattnet upp och vinden kniper av luftströmmen och ger plats för fler bubblor från samma uppvärmda markfläck.
Moln ser så lätta ut att det är svårt att tänka sig att de kan väga flera hundra ton och mer ändå.
Tänk om man kunde se hur luften vibrerar av allt som händer och som förvandlas till ljud, och det finns någon som registrerar vibrationerna. Ljud är något mycket subjektivt, om det inte finns någon som lyssnar finns det bara vibrationer i lufter, små snabba tryckvågor som strålar ut som ett växande klot från sin ljudkälla.
Det måste ju bli en vindpust så fort man öppnar en dörr eller reser sig ur stolen. Svag visserligen, men ändå en luftrörelse.
Just i dag känns vinden behagligt ljum, annat var det för några veckor sedan. Då kändes den kall.
Jag sitter utanför verkstaden i en gungstol och betraktar ett par aspar. Den ena står kanske femtio meter bort, den andra vid pass hundra meter bort och samtidigt en högre upp i sluttningen. Bladen på de båda träden uppför sig inte alla gånger på samma sätt.
Ofta dallrar bladen samtidigt på båda två. Ofta, men inte alltid. Ibland startar den ena aspen före den andra och det händer också att bladen hos den ena aspen inte rör sig alls, trots att bladen hos den andra skälver så att det blir som ett silvergrått daller.
Det kan väl bara betyda att vinden sveper fram som stråk, som vindormar.
Luften lever, luften är ett levande väsen. Den vibrerar, slingrar sig, flyter, stångas, böjer träd, fylls av växtlighetens fukt, bär fukten till nya platser och låter den falla där. Tänk om man kunde se det med egna ögon, göra alltihop synligt!
Så slås jag av en insikt.
På höstarna brukar grannen och jag elda. Det finns redan rishögar så det räcker och överblivet ris tillsammans med pärlådor, plankstumpar och annat bråte blir en årlig brasa.
Där syns ju luften! Eldslågorna är ju synlig luft. I tanken lägger jag eldflammorna horisontellt och gör dem större. Det kan vara så vinden ser ut när den sveper förbi asparna.
Aspen har för mig blivit en som synliggör vinden.
Aspen Vindvisare.
Tänk om man kunde färga vinden! Visst vore det häftigt. Eller bara surfa på vinden som om den vore en våg. Tack Bosse för dina naturreflektioner.
Så fin reflektion! Tror att vi alla kan må bra om vi lär oss att iaktta precis som du gjorde i morse.
Tack! Det är så enkelt egentligen att stanna upp en liten stund.
Tack för skön läsning! Ja, det finns alltid något att förundras över❣️ Varianterna är oändliga, de är lika mångskiftande som människor är och uppdagas allt efter ålder, dagsform, sinnesstämning, möten av skilda slag för att ta några exempel. Att kunna förundras är en gåva till mänskligheten. Den måste vi vara rädda om och vårda väl. Hälsar 30-talisten Sara🌷
Helt enig. Ha en fin vecka Sara!
Pingback: Att veckla ut sig - Sårbarhetsdepartementet