Det sägs att föräldraskapet är som att hoppa i den djupa delen av bassängen utan att först ha lärt sig simma. Lätt är det inte att vara förälder och ett område som jag kämpar allra mest med är gränser för barnens spelande och skärmtittande.
Spelindustrin har verkligen lyckats med att fånga barns uppmärksamhet. Genom onlinespel finns äventyr och gemenskap alltid tillgängligt. Och vilken förälder vill inte unna sina barn att vara med kompisar och ha kul? Frågan är bara var gränsen går för en sund relation till skärmen. Föräldraskap och gränssättning är inga lätta grejer, åtminstone inte för mig.
Att sätta gränser för barnens skärmande, i synnerhet äldsta sonens Fortnitespelande, skapar massor av känslor i mig. Jag pendlar mellan olika roller och perspektiv på mig själv: den förstående pappan, den auktoritära pappan och den usla pappan.
Den förstående pappan kan tillåta spelande och hoppas att gränssättningen löser sig av sig själv. Han ser hur sonen har kul och tänker att det är en viktig insikt för sonen att han blir bättre på det han ägnar tid åt. Den auktoritära pappan visar ofta sitt missnöje när spelandet går över gränsen och vill begränsa skärmtiden och emellanåt ta bort den helt och hållet. Den usla pappan är egentligen en inre kritiker som dömer ut de två andra papporna och allt velande. Den usla pappan hackar på den förstående pappan som mesig och beskyller den auktoritära pappan för att förstöra relationen till sonen.
Det finns massor av omtanke bakom samtliga perspektiv. Omtanke och en önskan att det upptäcks fler sätt att ha kul och känna gemenskap på än att spela Fortnite (eller det onlinespel som för stunden gäller).
Jag är rädd för den usla pappans kritik, rädd för att jag genom att inte sätta tydliga gränser därmed inte lär mina barn hur mångfacetterat livet kan vara. Att jag begränsar genom att inte sätta gränser.
Jag är rädd för den usla pappans kritik, rädd för att jag genom att sätta gränser därmed skulle förstöra relationen till min son.
Osäkerheten tär på mig. Varför talar vi inte mer om detta? Är jag ensam om det här? Skäms vi för att vi ”misslyckats” som föräldrar? Skäms vi för att vi har barn som spelar för mycket? Skammen landar i mig i vart fall. Jag skäms och tänker att jag är en dålig förälder och vill bryta det genom att prata om det. Det här ämnet behöver ventileras.
Det finns inga rätt och fel i denna fråga, men tystnad är ingen bra metod för att komma framåt. Vi behöver prata mer än någonsin om föräldraskapets utmaningar. Jag vet att jag inte är en usel pappa. Jag är till och med en bra pappa. En bra pappa som känner sig osäker i sitt föräldraskap.
Hur är det för dig?
Foto: Euwen
Dela inlägg
Svara
Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.
Hej Kalle! Att sätta gränser för sina barn är väl inte att vara en usel förälder, men jag förstår verkligen ditt dilemma. Och du delar det med de flesta föräldrar. Beroende på barnets ålder tänker jag att man ta en diskussion, utan att vara fördömande, om vad som är rimlig skärmtid. De har ju kul och det är ju inte det som är problemet. Du får väl fundera på varför du tycker att det är för mycket skärmtid och vad det får för konsekvenser. Barn och ungdomar är ju också kloka. Sätt dig in i vad dina barn gör på nätet. Det många föräldrar inte har en aning om är t ex hur porrindustrin in i Youtube-flöden, via vissa sökord. Kolla Porrfri barndoms kampanjer, Unizon mm. Det finns en bok som heter Visuell drog som du bör läsa osv. Hälsningar från en mormor till 22-årigt barnbarn som har fastnat framför skärmen. Svårt.
Tack för din kommentar och att du med den är med och bidrar till att ämnet ventileras.
Jag tycker om det enkla ordet ”Svårt” som du använde på slutet. Det är precis så det är att vara mitt i frågan. Att inte veta vad det får för konsekvenser om jag tillåter för mycket eller för litet.
Delar som nog de flesta föräldrar till barn och unga idag din oro. Jag försöker tänka att det viktigaste är den balanserade dialogen och reflektionen tillsammans med och inför barnen och att de därmed känner till vår vånda och orsakerna till den. Sedan är det klart att det någonstans behöver finns en gräns och att vi får vara medvetna om, glada och tacksamma så länge de inte ligger så nära den eller så länge det inte går alldeles överstyr. Men det är inte lätt, finns liksom inga egna referensramar till stöd, eller förresten kanske, minns hur vi också kunde fastna rätt länge med Donkey Kong och Commodor 64 spelen eller vad det nu var under några år. Men dagens skärmfrågor och utmaningar lirar förstås i en helt annan division.
Tack Veronica. Skrattar när jag läser det sista. Känns länge sen men minns så väl mitt eget spelande. Det var helt klart en annan division och det är det tänket jag har med mig i nuet…
Skate or die! 🙂
Läser här ibland, gillar dina texter och funderingar även om jag inte kommenterar så mkt. Bravo.
Tack Zigge! Skate or die, det var tider det! Härligt att veta att du finns där i bakgrunden bakom texterna.