Före och efter

Imorgon är det dags igen för kontroll. Dags att kolla att tumören inte dykt upp igen. Så här före undersökningen finns det oro i kroppen, men den säger ändå att det kommer att gå bra. Efter besöket ska jag fika med dottern.

Tror det blir cykel imorgon. Sedan in och sätta mig i väntrummet. Alla som är där är där av någon könslig anledning. Lite kul faktiskt att sitta med det i tankarna. Gör andra det också? Alla är faktiskt ganska nakna på ett bildligt plan. Hade det varit benbrottsavdelningen skulle det vara rätt givet att det pratades om vad som hänt och så. Inte riktigt samma sak på Urologen.

Gången blir nog densamma. Träffa sköterska. Av med byxor, in med bedövning. Som en utlösning fast tvärtom – inåt, kall och oskön. Sedan en kort väntan på läkaren. Jag kommer precis som senast säga till henne att jag är lite orolig för både smärta och besked. Hon kommer lugna mig och be mig ta ett djupt andetag när kameran förs in i urinröret (att det ens är möjligt är otroligt). Är jag stark nog kommer jag kolla på den stora TV-skärmen där allt kan följas. Att se något på TV och simultant känna motsvarande rörelse i kroppen är obehagligt. Något är inne i mig som inte ska vara där.

Jag tror att det kommer gå bra. Att hon kommer säga att det ser perfekt ut. Normalt sett brukar jag tänka lite mer negativt, men jag VÄLJER att tänka att det kommer gå bra imorgon. Har till och med planerat fika med dottern efteråt. Kroppen säger mig att allt är bra bortsett från oron och den är ju normal. Jag var i toppform när det hela startade men då visade kroppen med all tydlighet att något ändå var fel. Dessa våra levande och fantastiska kroppar!

Psst. Det skadar inte att ni håller tummarna ändå imorgon…

Foto: Oscar Nord