Fallet Federley väcker för mig en principiellt viktig fråga. Jag har valt att dela upp mitt försök till svar i två delar. I denna första del utforskar jag frågan på ett mer generellt plan.
Får en människa älska vem som helst? Får man älska en person som begått ett brott och avtjänat sitt straff? I juridisk bemärkelse har en person sonat sitt brott efter att ha suttit av tiden i fängelse och frivård, men i praktiken är det mer grumligt. Har någon begått ett brott färgar det omgivningens syn på personen vilket kan vara svårt att förändra. Före detta kriminella beskriver att det finns förutfattade meningar om hur de är*. Jag tänker att vi lätt hamnar i förenklade beskrivningar av människor. Som att en person som begått brott bara är kriminell eller före detta kriminell. Alla människor är komplexa och har olika sidor. Federley fångar det här bra när han i Expressen säger att “det som är det omöjligt svåra att få in i huvudet är att med mig har han varit den finaste personen jag har träffat.” För mig är det viktigt att han får behålla den upplevelsen. Gott och ont är inte två oförenliga begrepp utan polariteter på en skala vi alla rör oss på.
Fallet Federley är knepigt eftersom brotten som sambon har begått är oförlåtliga. Tänk dig att du själv blivit förälskad i en person och det framkommer att den begått ett brott, ett hemskt brott. Jag tror många hade hamnat i ett svårt dilemma och första steget skulle nog vara någon form av förnekelse. Lägg dessutom till att du var en offentlig person. Jag har inga svårigheter att förstå att Federley ljugit. Däremot tycker jag vi behöver prata mer om vad det egentligen handlar om – att ha en relation till en person som dömts för brott och avtjänat sitt straff. Är det ok? Om inte, finns det någon gräns? I praktiken sänds annars en signal att INGEN ska ha en relation till någon som dömts för brott, i synnerhet inte för sexualbrott mot barn.
Ja men för fan, tänker kanske du, det är väl självklart! Den sortens brott kan inte förlåtas. Jag håller med om att de handlingarna kan vi ALDRIG acceptera, men vad gör vi när det ändå sker och fortsätter att ske? Den här texten handlar inte om att försvara kriminella handlingar, då har du som läsare missförstått mig helt och hållet. Offren har fått vara med om något de aldrig borde ha fått uppleva, men uppenbarligen fortsätter denna typ av handlingar ändå. Det finns därmed något vi borde kunna göra annorlunda. Och brotten i just detta fall kan ju framstå som enkla att ta avstånd från, men vad med misshandel, ekonomiska brott, förtal etc etc. Var går gränsen?
*Källa: KRIS (fråga 6)
Foto: Carlos Quintero
Dela inlägg
Svara
Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.
Kalle, du sätter ord på precis de tankar jag fick när jag läste om det här fallet. För egen del hade jag följt Fredrik Federley i sociala medier under några år och tyckt att han verkade vara en riktigt bra politiker, och modig som människa. Men efter avslöjandet under hösten så blev det inte så lätt längre att gilla FF.
Så tack för dina ord! Skönt att känna att fler ser på det här fallet i lite olika perspektiv.
Tack Anders. Ja vi behöver verkligen titta på detta ur flera perspektiv. En intressant sak är ju det här att du (och många fler) känner att det inte blev så lätt att gilla FF. Det blir ju ytterligare en slags relationell gräns – får man ens sympatisera med en person som är tillsammans med/har varit tillsammans med en person som dömts för sexualbrott mot barn?
Samhällets dom är skoningslös. Helt rätt kan man tycka med tanke på brottets karaktär men vad blir konsekvenserna? Mer om det i del 2…
Bra skrivet! Vi bör bli bättre på att hålla i två tankar/känslor samtidigt.
Det enkla och lätt förmedlade vinner tyvärr över den mångfasetterade tanken i så många sammanhang, tyvärr.
Fortsätt skriv, Kalle!
Tack Leif för din kommentar. Jag märker att det är viktigt för mig med respons, kanske i synnerhet vad gäller ”svåra” ämnen. Jag tycker om att skriva och blir peppad än mer när jag läser din uppmaning ”Fortsätt skriv, Kalle!” Gott Nytt År!