Den tyngsta ensamheten

Att känna sig ensam fastän man är omgiven av människor i sitt arbete, fastän man har en relation, fastän man har barn, fastän man har vänner. Det måste vara den tyngsta ensamheten. I alla fall är det min upplevelse. Det är inte så att jag bär på den känslan jämt, men även om det bara är ögonblick är det en tyngd som kan få den starkaste svag. En känsla av existentiell ensamhet. Och visst, i grunden är vi alla ensamma. Och rent evolutionärt ska vi söka oss tillbaka till gruppen när ensamhetskänslan dyker upp. Att fastna i känslan och inte göra något, det är då det blir riktigt tungt. Fysiskt tungt. Det lasset är ingen människa skapad att bära ensam. Det lasset behöver delas. Genom någon form av kommunikation. Det kan exempelvis vara en dikt, ett konstverk, en text, en sång, eller ett samtal.

Hur föredrar du att kommunicera det du bär på?

 

Foto: Annica Mari

6 kommentarer

    1. Tack Linda för att du är med och bidrar. En intressant paradox i sammanhanget är att jag upplever uttrycken som stark konst. Alltså att tunga känslor som uttrycks blir till konst. För när de uttrycks kan andra människor känna igen sig och uppleva samhörighet.

  1. Ofta kan jag stänga mig inne i ett första skede, kanske till och med bli arg eller ledsen. Har alltid haft svårt att få stöd. Ger hellre stöd, enklare på något sätt. Dock har jag kommit underfund med att likväl som vi blir starka tillsammans är grunden i oss själva att bygga på vår egen ”pelare”. Den pelare som är du, din egen person och den som definierar dig som person. Utan den famlar vi. Hur vi ska bygga den är viktigt att alla hittar sin egen väg till. Jag kan få och ge riktlinjer men kan aldrig bygga just din pelare. Den måste du själv bygga genom hela livet. Jag brukar ta hjälp av naturen, i skogen känner jag mig hemma, av musik som hjälper mig att komma i kontakt med mina känslor och drömmar. Jag brukar också söka kontakt. Gärna med andra utanför min vanliga omgivning. Jag känner att vi alla är förbundna med varandra och vi är även förbundna med naturen. När vi öppnar oss och känner den kontakten är vi aldrig ensamma. Med våra egna pelare bygger vi också ett osynligt nätverk tillsammans. Styrkan i detta är orörbart.

    1. Tack Jessica! Så starkt och personligt det du delar. Jag känner att jag är med dig fastän vi inte ses fysiskt just nu. Jag tar också hjälp av skogen och musiken emellanåt. De är sköna och framförallt kravlösa ”samtalspartners”. Blir nyfiken på det du skriver om att söka kontakt utanför din vanliga omgivning. Vill du skriva något om det? Är det personer som kan inspirera dig eller som du bara rent allmänt upplever dig trygg med?

      En sak jag plockat upp i mitt liv från Non-violent communication är att det finns olika sätt att tillgodose sina behov på. Om vi tar exemplet med behovet att få stöd: Jag kan vänta på att andra ska ge mig stöd. Jag kan också ge mig själv stöd. Jag kan dessutom välja att ge andra stöd och genom det få stöd tillbaka. De kan kallas beroende, oberoende och ömsesidigt beroende. Inget sätt är ”fel”, men vi har ofta vant oss vid något av dem. Det bästa är om vi kan lära oss att växla mellan dem utifrån situation. Lätt i teorin men inte alltid i praktiken. Viktigast av allt är dock att bli medveten om sitt eget ”favoritsätt” och sedan testa lite med de andra. Jag upptäckte att jag själv satt fast lite i det första sättet. Sedan dess har jag börjat utforska de andra sätten där jag ger mig själv stöd eller andra.

      Ha en fin dag Jessica!

Lämna ett svar till Jessica Palmér Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.