foto: Annika Mari
Jag städade hemma häromdagen och hittade några anteckningar i ett litet block. Det är från tiden när jag arbetade inom slutenvården inom psykiatrin, hösten 2019, och möten med patienter.
”Dårhus, några få lite äldre patienter har kallat det så. Helt klart kortare än psykiatrisk heldygnsvård, men samtidigt missvisande. Det finns inga dårar här där jag jobbar på psyket, däremot levande bevis för vad som händer med oss människor när vi inte får det stöd, varken av oss själva eller andra, som vi behöver för att ta oss igenom svåra livssituationer och för att utvecklas.
En gemensam nämnare verkar vara att omvärlden är alltför svår att hantera. Inte så konstigt då att självmordstankar är vanliga eller olika former av fantasier och låtsasvärldar. Sedan kan vi ”normala” tycka att sådana beteenden är fel, galna etc men det är ju faktiskt strategier för att hantera svåra livssituationer.
Psykisk ohälsa och psykiskt sjuka människor är alltid ett symtom på något större. Det är egentligen fel att bara tala om psykiskt sjuka individer, vi behöver alltid sätta in dessa människor i ett sammanhang och mot en bakgrund.
Vi är sårbara vi människor och utsätts i dagens samhälle för mer intryck än någonsin tidigare. Om sårbarheten inte får komma till uttryck, om vi inte få regelbunden vila, om vi inte får utlopp för vår inneboende kreativitet och lek, då tar det stopp en dag, då får vi psykiska frakturer. Pågår det här under år efter år, då har vi till slut en väldigt trasig människa som resultat.”
Det fina är att det aldrig är försent att läka, men det krävs mycket tålamod och omtanke. I sammanhanget tycker jag ordet framälska passar bra. Tålamodet att framälska den där människan som gör vad den kan för att hantera livet.”
PS. Här finns ytterligare en text jag skrev hösten 2019 om tiden på psyket.
Dela inlägg