foto: Kalle Lindqvist
Jag kunde inte låta bli att förundras igen när jag såg vallmoblommorna veckla ut sig.
För några månader sedan var det bara ett knippe rötter i jorden där gräsmattan möter altandäcket. I takt med stigande temperatur har några stänglar sakta men säkert vuxit fram och blivit längre och längre. Och sedan kom knopparna som blev större och lurvigare för varje dag. Tills häromdagen när den första av dem började öppna sig.
Jag förundras över att den där blomman, som på ett par dagar vecklat ut sig till maximal storlek, har fått plats inne i knoppen. Den kommer ut som en ostruken linneskjorta för att sedan släta till sig själv. Den måste ha varit förpackad för att ta minimal plats.
Det vore en sak om det handlade om något man köpt på nätet som kommer hem noggrant förpackat. Men det här handlar om något som uppstått ur sitt inre i en process som är så snillrik att det inte går att bli annat än…
Förundrad. Igen.
Det är egentligen samma sak med oss människor. Även vi behöver symboliskt få ner våra rötter i marken och få energi och vatten för att veckla ut oss.
Se mig, säger Vallmoblomman. Se mig, säger människan.
Har du förundrats över något de senaste dagarna?
Dela inlägg
Svara
Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.
Gott att läsa Din förundran som sprider glädje inombords. Vilket jag behöver efter att ha åhört ännu en partiledardebatt där deltagarna recenserar varandra i hårda ordalag i stället för att sätta såväl akuta som perenna samhällsproblem och dagens drabbade invånare i centrum. Sveriges barn behöver politiker som värnar dem och förstår det stöd de behöver av vuxenvärlden i hem, skola och vid fritidsaktiviteter av alla de slag.
Jag blir varm om hjärtat då jag ser rörliga bilder på hur djur hjälper varandra. Viktigt att barn i alla sina olikheter blir sedda, hörda, respekterade, betrodda i samhällslivet som de är en viktig del av.
Skön lördag-söndag önskar Sara
Jag kan bara instämma. Vi behöver dialog för att inse att vi behöver varandra.
Vackert beskrivet Kalle. Ja, jag har förundrats över mitt förhållande till syrener. När de blommar stannar jag ofta och pratar med dem och har myntat begreppet, ”att sitta i syren”. Det innebär att krypa in så långt det går i busken och låta sig omslutas av de hängande blomklasarna. Jag studerar noga deras blomning och förundras och när den når sin höjdpunkt griper mig en känsla av att vilja stanna tiden, hålla kvar dem precis där och då i sin krispiga fulländning, men så en dag ser jag att de inte kan slå ut mer, att de börjar vitna, skrumpna och jag sörjer dem när de vissnar. Häromdagen viskade jag till dem att jag vill lära mig att släppa taget om att de kommer och sedan försvinner varje år. Jag har funderat på varför just syrener är mig så kära och jag vet ju varför. Min mormors syrenberså när jag var liten var den tryggaste platsen på jorden, med elvakaffe och hemmagjord saft och sju sorters kakor och mormors blick. Jag satt där och vecklade ut mig i den och kände mig älskad.
Elvakaffe i mormors syrenberså låter alldeles underbart! Tack för att du är med och bidrar genom din kommentar på bloggtexten.