Vi behöver fler rädda män

Jag tror vi alla har varit där någon gång, vid en upplevd och tydlig gräns “Stopp, hit men inte längre”. Den gränsen har ett namn – Impasse. Att ändå ta sig förbi den gränsen innebär att ta sig in i sitt allra innersta, att vidröra det djupt existentiella. Där väcks frågor om liv och död, om att få eller inte få tillhöra.

Jag skulle säga, utan att ha några vetenskapliga belägg, att mycket få män är gränslösa. Den mansnorm som vi alla levande på olika sätt upprätthåller, belönar inte ens ett gränsöverskridande beteende bland män. Är du man och konstnär kan du möjligtvis komma undan en aning, men i övrigt råder enligt mig en mansnorm i form av upprätthållandet av en tydlig gräns runt det inre, vaktad av skam och rädsla. 

Uppenbarligen finns det många män som tar sig över kvinnors gränser, till synes utan skam och rädsla. Däremot får inga eller mycket få passera mäns egna gränser. Skammens och rädslans tillbakahållande funktion verkar alltså fungera i en riktning, men i den riktningen blir den en nästintill ogenomtränglig mur.

Det säger sig självt att det här är inte bra. Konsekvensen blir att vi har män som mår dåligt för att de inte blir sedda i sitt innersta, inte ens av sig själva, och vi har kvinnor som får sina gränser överskridna gång på gång.

De monologer som just nu pågår i den offentliga debatten om mäns våld mot kvinnor kan förhoppningsvis vara förstadiet till det möte som behöver ske mellan människor i mycket högre utsträckning. 

Kvinnors raseri och frustration är tydlig – deras gränser måste börja respekteras. Det är så självklart och ändå uppenbarligen så svårt. Där har vi alla ett ansvar, oavsett hur vi ser på denna fråga, oavsett om vi bär någon form av skuld gentemot kvinnor.

De steg som nu tas från mäns sida behöver hanteras med allra största varsamhet för att inte riskera att mäns försvarsmur av skam och rädsla växer sig ännu mer kompakt. Det är inte läge att förminska de män som faktiskt försöker ta plats i det offentliga rummet, inte ens de som är tysta. Vad är det EGENTLIGEN de vill säga?

Män som inte känner behöver vi inte fler av. Vi behöver fler rädda män, män som skäms, män som tack vare rädslan och skammen får uppleva sorgens ljuva tårar när de erkänner sin ensamhet och otillräcklighet. Den upplevelsen har ingenting med kön att göra och i den kan vi alla mötas.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Translate »