Jag vill inte längre skiljas

Relation, skiljas

Läs först texten ”Ikväll vill jag inte ha sex”. Annars stor risk för missförstånd om rubriken tas ur sitt sammanhang. Och för dig som ändå inte följer min uppmaning: vi håller inte på att skiljas, snarare tvärtom, kärleken blev ännu starkare när jag släppte in min fru Karin i ett rum som jag inte låtit henne komma in i. Rummet för rädslan att livet ska tas ifrån mig nu när det känns så bra.

Klockan var 00.54 natten mellan måndag och tisdag 20-21 december. Några timmar innan hade jag sagt något till Karin som jag omedelbart ångrade i tanken och ändå stod fast vid. Det inträffade när jag skulle gå och lägga mig och hon letade efter ett paket till mig som hon trodde försvunnit. Jag sa att jag hade haft en upplevelse som var värd så mycket mer än allt materiellt. Att jag ”couldn’t care less över det paketet”, jag hade fått det jag behövde där i min måndagsupplevelse.

Jag märkte hur illa det landade

Det kändes rätt att säga OCH jag märkte hur illa det landade. Att det rentav sårade henne. På riktigt. Orden var som knivar som skar upp vår relation.

Jag kände avståndet mellan oss. Det jag alltid tyckt har varit obehagligt – känslan av avstånd i relation. Och just då kanske extra obehagligt eftersom jag den senaste tiden hade upplevt en sådan glädje i vårt äktenskap, att vi har det så bra. Att jag innerligt är tacksam över att just KARIN är den jag lever med, att just KARIN är mamman till våra tre barn.

Den här gången hamnade jag inte i rädslan att bli lämnad. Jag hamnade tvärtom i ett tillstånd där jag ville skiljas. ”Jag kan inte leva med en människa som inte förstår vad jag varit med om”! Ungefär så lät det i mig när jag upplevde att jag inte blev förstådd. 

Godnattpussen blev inte alls vad den kan vara

Godnattpussen blev inte alls vad den kan vara. Karin gick till sin paketinslagning, jag lyckades märkligt nog somna trots min irritation som hängde kvar. Bland det sista jag sa var att hon kunde börja med att läsa texten jag skrivit. Då skulle hon förstå minsann!

Sedan vaknade jag, nästan som om det vore morgon, men klockan var alltså 00.54. Där stod hon och jag upplevde skam utifrån vad jag faktiskt hade sagt till henne. ”Jag vill be om ursäkt för det jag sa om couldn’t care less…” började jag med att säga. Hon tog emot och sa i ungefär samma andetag att hon fortfarande inte förstod min upplevelse. Jag skulle ju bara gå på en enkel grej, inga konstigheter. Jag hade sagt att jag till och med eventuellt kunde följa med yngsta barnet till tandläkaren när jag kom hem. Och nu denna UPPLEVELSE. Vad är det som egentligen hänt? undrade hon.

Jag blev om möjligt ännu mer irriterad! Men vad fan, kan du inte bara ta in att jag haft en väldigt existentiell upplevelse idag, sa jag. Nej, du får förklara, jag förstår fortfarande inte.

Den här människan kan jag inte leva med!

Jag tog det som att hela min text, hela min upplevelse ifrågasattes! ”Den här människan kan jag inte leva med” ekade igen i mig! Men vad fan, kan du inte bara ta in att jag inte kan förklara och du inte kan förstå. Att vi möts där? Nej, det gick tydligen inte heller.

Jag började ana att jag faktiskt inte hade berättat allt för henne

Jag började ana att jag faktiskt inte hade berättat allt för henne. Jag sa att jag var tacksam i att hon stod på sig i sin irritation. Och jag i min. Det fanns något som inte var sagt eller skrivet. I det ögonblicket flög min utbildningsterapeut förbi i tankarna. 

Jag berättade om hans och mitt senaste samtal där jag gråtit och gråtit. ”Det vore så typiskt om det upptäcktes något nu som tar det här i en negativ riktning. Nu när jag mår bättre än någonsin. Nu när jag upplever sådan livslust. Nu när det verkar som att allt faller på plats. Nu när jag älskar Karin mer än någonsin. Ska jag dö då?”

Med terapeuten hade jag kunnat vara kvar i den frågan, vi hade utforskat den. Insikten kom att livet är ändligt. Det ska sluta en dag, men jag vill verkligen inte att den dagen ska vara i närtid. INGET TYDER PÅ DET, men den stora insikten idag var just en bekräftelse för mig själv att JAG VILL LEVA, JAG VILL VERKLIGEN LEVA!

…vi befann oss på helt olika planeter

Det blev så tydligt att jag inte hade släppt in Karin i rummet för rädslan att dö. Inte någon annan heller för den delen förutom min terapeut i tisdags morse. Jag har uttryckt mig lite selektivt, lite inlindat inser jag nu. Inte så konstigt då att Karin inte förstod mig. Att det kändes som att vi befann oss på helt olika planeter. 

SÖS med sin fantastiska personal och fantastiska Karin

Jag är tacksam, djupt tacksam, över det jag var med om i måndags. Först på SÖS med all sin fantastiska personal. Sedan hemma med det som jag nu ännu mer förstår är fantastiska Karin. Äntligen såg vi varandra jag och hon, efter ett ganska långt samtal med irritation på förstasträckan och ömsesidig förståelse på andrasträckan in i mål. 

Då dök pappa upp i mina tankar

Vi var så gott som klara. Då dök pappa upp i mina tankar och vårt samtal tog en sista sväng som gav ännu en insikt. Jag kunde uttrycka att jag där och då tyckte att jag grät som min pappa och det har jag skämts för. Ja du påminner lite om honom nu, sa Karin. Jag kunde ta emot det och ändå känna mig lugn. Jag kan påminna om pappa och det är ok. Jag har skämts för hans bipolaritet men jag gör det inte längre. Pappa är pappa och han är fin som han är. Jag är jag och jag är fin som jag är.

Och Karins julklapp ser jag fram emot att få öppna. Det finns mycket kärlek i den handlingen utan att jag vet vad paketet innehåller. Jag kan se det nu. Kärlek finns i mycket mer än det verbala ”Jag älskar dig” och kanske inte alltid upptäcks när radarn är snävt kalibrerad. 

Klockan var 02.08. En dag och natt att minnas. Där satte jag punkt.

Eftertanke på morgonen 21 december: jag blev sedd i MIN upplevelse. Och den sårbara vägen dit var asfalterad med rädsla och skam. Bränslet i tanken som förde mig framåt var glädje, aggression och sorg. Väl framme upptäcktes en plats av närhet som jag inte varit på förut. 

Äntligen var vi framme!

Jag förstår fortfarande inte allt nu, inte Karin heller. Men att vi älskar varandra stod rätt klart där i natten när vi äntligen, äntligen var framme och såg varandras upplevelser.

Foto: Nicola Fioravanti

Ikväll vill jag inte ha sex

Sårbarhet

Nu undrar du säkert vad som tagit åt mig. Saken är den att jag tror jag kommit så nära en MAN kan komma att leva sig in i hur det är att vara nyförlöst. Den här texten är dedikerad till Lilla Vulkanen som kom till nån gång i våras och ”förlöstes” idag 20 december 2021. Ska jag vara helt ärlig är det nog Lilla Vulkanens ord, men jag fick skriva. 

Sex står inte direkt överst på min önskelista just nu. Jag har för några timmar sedan opererat bort den cellförändring som upptäcktes i min urinblåsa i maj. ”Lilla vulkanen” kallar jag den för övrigt. Den såg ut så när jag såg den på skärmen för första gången. 2018 upptäcktes storasyskonet ”Ärtan”. Den var lite mer elak om än liten. Lilla vulkanen har hittills beskrivits som snäll och har skickats iväg för analys. 

Det svider i underlivet. Är rädd för att kissa men det är viktigt att jag gör det. Än mindre vill jag torka mig. Absolut inte beröras där nere. Nyss låg jag med sjukhusets urfula nätkalsonger på mig med tjock binda inuti. 

Min fru skulle aldrig någonsin, det är jag 100% säker på, ens närma sig tanken att fråga om jag vill ha sex. Visserligen har hon inte sett mig under lång tid bära på ett barn i min icke-existerande livmoder (även om Lilla vulkanen fanns med åtminstone sedan i maj), men jag känner mig trygg både i att jag själv verkligen INTE vill ha sex nu OCH att det inte finns någon som helst förväntan från min frus sida. 

Annat är det för många kvinnor skulle jag tro. Nu kanske det inte är så att mannen, om det finns en sådan som väntar, står med ett bultande kön och vill ha sex så snart kvinnan kommit innanför dörren väl hemma efter förlossning. Men jag är hyfsat säker på att många kvinnor ganska snart, inom några veckor eller i alla fall månader, möter en mans förväntan att sexlivet ska återgå till det normala. 

Att uppleva den förväntan, kring en återgång till det sexliv som fanns innan förlossningen, med ett sargat underliv, den upplevelsen tror jag att jag idag kom så nära EN MAN kan komma. 

Inte nog med att det är känsligt ”down under”. Jag ”födde fram” Lilla vulkanen som kanske på sin höjd vägde några tusendelar av ett gram (de berättade inte hur tung hon var) medan kvinnor föder fram liv som väger flera tusen gram (visserligen ur en öppning som är klart vidare än mitt urinrör, men ändå). En kvinna kanske dessutom spruckit både vaginalt och ända till analen. Gissar att en kvinnas upplevelse av sitt kön kan vara smärtsamt bara att tänka på, uteslutet att beskåda. Blotta tanken att torka med toapapper för tankarna till en rasp som river upp det även i vanliga fall så ömtåliga köttet. 

Det är fan i mig ett övergrepp av oss män att efter en förlossning tänka på en snar återgång till ett normalt sexliv. Det skär i mig! Och samtligt märker jag att jag värnar de män som längtar efter en återuppstånden närhet och som av mansnormen fått för sig att den uppnås genom att stoppa snoppen i snippan. Med en ytterst snäv mansreferensram kring hur närhet uppnås är det åtminstone något enklare att förstå män, om än fortfarande inte ok på något sätt, som blir påkomna med brallorna nere med en annan medan frun ligger på förlossningen eller nyss hemkommen och ammandes deras gemensamma barn.  

Det här är viktigt som fan märker jag i hela min levda kropp. Att både förstå i bästa fall en gnutta av  en kvinnas upplevelse inför, under och efter en förlossning. Hon ”försvinner” ju inte för att jag som man inte duger längre, hennes fokus ligger fullt naturligt på det nya liv som är på väg. Ett liv som jag som man varit med om att skapa och som jag rimligtvis borde känna ansvar för att ta hand om lika mycket som kvinnan som fysiskt burit det och fött fram det. 

När jag kom hem gick jag direkt till toan och kissade rött. Det sved. Det kommer dröja ett tag innan det skickas ut sädesvätska i denna kanal om jag säger så. Men mitt svidande kan inte vara något jämfört med den upplevelse en nyförlöst kvinna kan ha med ett kanske trasigt underliv och en man som tydligt eller subtilt sänder signaler att det vore fint med lite sex. 

Nej, om nu ”kuken måste ha sitt” som brottaren Frank Anderson lär ha sagt när han avvek från träningen inför OS 1984, ja då får väl vi män sitta och dra i den där spaken själva om det nu är så jävla viktigt. Medan mamman, till det GEMENSAMT SKAPTA barnet, gjort och gör allt hon kan för att det nya livet ska få en bra start i livet. 

Jag spyr nästan när jag skriver det. Måhända fortfarande påverkad av den Sevoranegas jag drog i mig vid sövningen inför operation, men hallå! Ska vi män skicka ut några HUNDRA MILJONER NYA spermier när det ligger ETT nyförlöst liv som inte vill något annat än att bli omhändertaget och älskat av sin mamma. OCH PAPPA!

Jag vet inte var Lilla vulkanen befinner sig just nu. Men den stund som hon var med mig, jag tror faktiskt det var en hon, lärde hon mig något som jag nog aldrig skulle ha förstått utan henne i min kropp:

Livet är här och nu. HÄR OCH NU. Och det är ändligt. ÄNDLIGT. En dag kommer det att ta slut. Jag upplevde innan dagens operation en enorm livslust. Den är inte mindre NU, den är ENORM, även om den där narkossmaken fortfarande smakar för jävligt i munnen JUST NU. 

Dela nu denna text till varenda man du känner. För om de fattar poängen med denna text så är det åtminstone nån skärva på den pissiga mansnormen som trillar bort. Och det är hög tid att så sker. 

Nu ska jag snart gå och pissa rött igen. Det är nog inget annat än Lilla vulkanens utbrott!

Foto: Michael Prewett

Välkommen till en kväll om Skam

Du har säkert hört hans röst i radion och 19 januari 2022 kommer han för första gången till Bagarmossen – Lasse Övling – radiopsykolog under 2,5 år fram till 2021. Kvällens samtalstema är SKAM. För många är det en välbekant känsla. Det kan handla om en upplevelse att inte duga, att ha gjort något opassande eller att hamna utanför.

Nu har du möjlighet att lära dig att förstå skammens betydelse. Samtalsledare under kvällen är Kalle Lindqvist på Sårbarhetsdepartementet. Vill du bara komma och lyssna går det alldeles utmärkt. Vill du delta i samtalen kommer det finnas möjlighet även till det. Kvällen inleds med ett samtal mellan Lasse och Kalle som delar med sig av egna erfarenheter.

Fri entré men begränsat antal platser! Anmäl dig här.

Vi följer Folkhälsomyndighetens rekommendationer. 

Frihet

Jag blev lite kaxig i veckan och tog mig frihet att utveckla ett av Jean-Paul Sartres berömda citat. Hans möjlighet att protestera är begränsad då han varit död i mer än 40 år. Ändå är det nästan lite synd att jag inte kan få någon reaktion från honom. Den får ni andra gärna bidra med istället.

Freedom is what you do with what has been done to you

Jean-Paul Sartre 1905-1980

Får erkänna att det var nu i veckan som jag hörde detta citat för första gången när jag lyssnade på Livsåskådning i P1. Det landade fint i mig på direkten. Och ändå var det något som kändes fel, att det är lite offerkänsla i uttrycket …”with what has been done to you”.. Hur det sen kom sig att jag vaknade på natten med ett utvecklat citat, det kan vi ta en annan gång.

Freedom is what you do with what is alive in you

Karl Lindqvist 1975-

Så lyder citatet som kom ur mig den natten. Det slog an på alla mina strängar! Alla människor har, så länge de lever, något levande i sig. Den levda kropp som vi föds in i är något ofattbart komplext och fantastiskt. Det som förmedlas är inte några slumpmässiga signaler.

Att låtsas som att förnimmelserna inte finns kommer ge en effekt som återfinns någonstans på skalan mellan att ditt liv är helt dött, stumt, begränsat till att ditt liv är helt fantastiskt förutom någon liten, liten detalj. Och den där detaljen gör sig på något märkligt vis påmind hur bra ditt liv än kan tyckas vara utifrån sett.

Att istället vara i kontakt med det levande i dig är att tacka ja till en dans med livet själv. Det är att komma hela varvet runt från den första lilla mikroskopiska förnimmelse till ett fullbordat uttryck av liv. Det är att vara i expansion, att uppleva och vidga sina gränser.

Det är jätteviktigt att det inte läggs in någon form av värdering i detta. Att det första är FEL och det andra är RÄTT. Levande ska inte likställas med att vara lycklig, nej levande handlar om att möta livets alla olika ansikten, från ångest, skam, sorg, ilska till glädje och lust. Livet står redo att dansa. Valet att tacka ja eller nej till den dansen är ditt.

Vad Du gör med det som är levande i Dig, det är vad Frihet handlar om.

Foto: Stina Balkfors

PS. Här hittar du fler texter som anknyter till vår underbara levda kropp.

En man. Ännu en gång en man. Del 3.

Nu har det hänt igen. Ett vansinnesdåd. Fem personer har skjutits ihjäl med pilbågspilar under attacken i Kongsberg i Norge. Av en man. Ännu en gång en man!

De här är tredje gången jag skriver om temat. Kunde ha gjort det fler gånger då det har inträffat betydligt fler vansinnesdåd sedan jag första gången tog upp ämnet. 

Något i mig gör att det är dags att skriva om detta igen. Vi kan fortsätta distansera oss från ämnet genom att kalla förövarna för psykiskt sjuka, terrorister, galningar med mera. Ändå kvarstår faktum att det i princip alltid är MÄN som begår handlingarna.

Jag vill inte skuldbelägga män så känner du dig träffad får du gärna hojta till genom att kommentera. Syftet med mitt inlägg är att det finns viktig information som behöver uppmärksammas. Den minsta gemensamma nämnaren bland alla förövare är att de är MÄN. Det är ett faktum som vi inte kan bortse från – eller? Samtidigt är det ju inte alla män som genomför vansinnesdåd, tvärtom ytterst få.

Det finns ett citat av Viktor Frankl som passar in i sammanhanget. “Between stimulus and response there is a space. In that space is our power to choose our response. In our response lies our growth and our freedom.” Vad som intresserar mig är just det mellanrummet mellan stimuli och respons, alltså det som försiggår mellan att förövaren fått någon form av förnimmelse och att han sedan utför våldshandlingen. 

Handlingarna kan beskrivas som vansinnesdåd, men de kan även ses som utfall av en enorm begränsning i valmöjligheter. Våldet blir utvägen, den enda möjliga trots att det egentligen finns ett oändligt antal möjligheter. Och problemet är att vi fastnar för denna typ av extrema handlingar som egentligen är den yttre änden på en skala för män som lägger skulden på andra.

Vi behöver placera vansinnesdåden i samma fack som alla de handlingar där män skuldbelägger sin omgivning i brist på förmåga att se sin egen del av situationen. 

Min utgångspunkt är att ALLA människor ALLTID gör så gott de kan. Det är svårt att tänka sig när ett vansinnesdåd begåtts. För mig visar sådana händelser att “så gott de kan” kan vara på en helt annan nivå än vad jag själv ens kan begripa. Det finns män som aldrig närmat sig sina känslor, inte heller upplevt sig mottagna och förstådda i sina känslor. Det får inte ses som en ursäkt för handlingarna, men det är definitivt en pusselbit som vi inte kan bortse ifrån.

Låt mig säga det ännu en gång: det finns ett stort behov hos oss pojkar och män att förstå oss själva och våra känslor. Vi behöver bredda vår repertoar av sätt att hantera känslor av ilska, sorg, skam och rädsla. 

Foto: Joakim Berndes

Att be om stöd

Jag möter många människor i mitt “nya” liv och slås av hur mycket vi har att vinna på att dela det vi bär på, oavsett om det är glädje eller sorg. Det sägs ju att delad glädje är dubbel glädje och jag vill bestämt hävda att alla känslor mår bra av att delas. I praktiken är det dock inte så enkelt. Tvärtom finns mycket som hindrar människor från att öppna upp.

“Det sitter långt inne att be om stöd, att dela smärtan med någon. Jag vill inte vara besvärlig, inte riskera att jag belastar någon annan om jag öppnar mig.” Jag har fått tillåtelse att skriva ut citatet och jag tycker det fångar något mycket väsentligt. Det sitter väldigt långt inne att be om stöd!

Att det ska vara så svårt! Kanske är det allra svårast att dela när du känner dig låg. Det bästa vore att du vid första minimala förnimmelse skulle ta kontakt med någon du känner dig trygg med. Istället drar ofta en ond spiral igång som snabbt leder nedåt. Mer och mer färgas av det negativa. Initiativförmågan försvinner och tankarna späder på självföraktet.

Tröskeln i ett sådant läge är hög eller snarare är det så att den görs hög. För i verkligheten är det inte alls hopplöst men det upplevs så. Ibland finns det inte någon att dela det sårbara med och det i sig kan smärta. Det blir en skam över att inte ha en partner att dela livets upp- och nedgångar med. Men även de som har en partner kan uppleva tröskeln hög. Att berätta om något sårbart kan bli svårare ju längre in i relationen man kommer. “Vad ska hen tycka att jag inte tagit upp detta tidigare? Det borde jag gjort för länge sedan!”

Utöver relation kan även tid vara en parameter som spökar. Det finns inte tid helt enkelt. Ett krävande arbete, små barn, åldrande föräldrar och liknande kan bli hinder på vägen. Du orkar inte dra upp “ännu en sak” eller så framställer du ditt problem som litet i förhållande till det andra som pågår. Saken är bara den att något som får dig låg ÄR VIKTIGT. Tänk om vi inte värderade känslan att känna sig låg utan kunde förstå den som ett viktigt budskap?

Den erfarenhet jag vill förmedla är en paradox. Det som jag haft svårast att dela har också varit oerhört befriande att uttrycka. Självklart ska du inte öppna upp för första bästa person. Att öppna upp och inte bli mött kan göra tröskeln mycket, mycket högre. Det är därför jag som terapeut arbetar med “slow is fast and less is more”. Det är faktiskt helt i sin ordning att vissa ämnen är svåra att dela. Det är den levda kroppens finkalibrerade sätt att inte öppna upp förrän den känner sig helt säker på att bli mottagen.

Foto: Priscilla Du Preez

Inte lätt, men det är rätt

Statsministerns uttalande – “Inte ett lätt beslut, men det är rätt” – när han meddelade sin avgång passar mycket bra för att beskriva även det jag nu tänker göra. Jag tänker satsa på Sårbarhetsdepartementet!

Det är sannerligen inte lätt, men det känns rätt. Ja, så kan jag sammanfatta mitt beslut att ägna nästan all min tid framöver åt Sårbarhetsdepartementet. Jag har nu gått ned på 40 procents tjänst på skolan där jag arbetar som resurspedagog och jag har bett mina föräldrar om ett förskott på arvet. Jag känner att det är NU jag ska göra ett ärligt försök att hissa seglen och försöka få skeppet i rörelse på allvar.

Det närmsta året blir ett år av testballonger för att se vad omgivningen behöver och kan ta emot. Jag tror på betydelsen av att stanna upp och reflektera över var man befinner sig i livet och vart man egentligen är på väg. Det här är i många fall inte helt lätt att “sälja in” i en tid då många av oss människor, inklusive jag själv, drivs av att prestera och att vara omgivningen till lags. Det är inget fel med prestation, men människan bakom behöver också få plats. Och vi behöver hämta hem oss själva mellan varven.

Jag kommer inledningsvis att arbeta inom tre områden: gestaltterapi för individer (fullt i dagsläget under mitt sista år som gestaltterapeut under utbildning), kursverksamhet med olika sårbara teman för vuxna och sist men inte minst uppdragsverksamhet för små och ägarledda företag som är intresserade av att lyfta fram människan. 

En sak som är extra viktig för mig är att jag inte vill göra denna resa ensam. Av den anledningen är jag mycket intresserad av alla möjliga förslag på samarbeten. Hör av dig med idéer så samskapar vi tillsammans!

Ännu en årsring etsas in

Jag börjar bli van vid det stora vemodet som infinner sig mot slutet av semestern varje år. Van i bemärkelsen att jag numera vet vad det handlar om. Det får mig att stanna upp och påminner mig om det jag värdesätter. Kraften är ändå lika stor, lika drabbande varje gång.

Det börjar som en svag förnimmelse av en klump i halsen, kanske redan i magen. Jag håller emot genom att tänka på allt bra som varit och allt bra som väntar framöver. Kraften i det som vill fram är dock större. Det är som ett träd som mycket motvilligt går med på att ännu en årsring ska etsas in, ännu en cirkel ska slutas. Som om det riktiga året var slut nu och inte i december.

Jag är kvar i motståndet som inte vill acceptera att ännu en sommar snart är över. Jag märker hur det färgar vad som hamnar i mitt fokus. Jag ser studsmattan som knappt blev studsad på i år, jag ser huset som inte blev målat i år heller. Jag ser rensgallren från den sista blåbärsplockningen. Jag ser cyklarna som togs med men som det aldrig cyklades på. Jag ser sandlådan som det lektes i, kanske sista gången för alltid?

Jag börjar bli van nu vid det stora vemodet, har ju till och med skrivit om det tidigare. Jag ger till slut plats för det. Släpper taget. Allt härligt som gjorts och inte gjorts kommer till slut till uttryck i tårarna som får rinna utmed kinderna. 

Det är över nu för denna gång. Ännu en årsring etsas in. 

Foto: Simon Stankowski

Detaljen

För första gången sedan tumörupptäckten 2018 tillät jag mig att känna tillförsikt inför onsdagens halvårsvisa kontroll. Jag mådde så oerhört bra att det hade varit konstigt om det skulle ha hittats något fel på mig. Och vad hände?

Genom århundraden har människan, kanske mest män, levt i huvudet. Förnuftet, det rationella har haft tydligt företräde framför det inre livets värld. Så även för mig där kroppens olika förnimmelser betraktats som från mig skilda fenomen. Det har varit “otur” när jag drabbats av gubbvad, ryggskott eller vad som nu har inträffat. Som om det skulle ha med något yttre att göra snarare än med mig.

Tumörupptäckten
Tumörupptäckten i augusti 2018 fick mig på allvar att börja bli nyfiken på vad kroppen egentligen har att säga. Även då mådde jag så bra att det var obegripligt att jag hade en tumör. Det ställde till så mycket med allt jag höll på med! Men så småningom kom insikten att det kanske var det bästa som hänt mig. Att budskapet var att stanna upp och ge omsorg till mig själv. Det behövde jag – inte bara köra på som om min kropp är någon slags fordon som kan bytas ut så snart det körts slut.

Att leva ett liv i huvudet går alldeles utmärkt men min upptäckt är att det livet är klart fattigare än det som jag sedan några år lever – genom min kropp. Livet har även nu sina utmaningar och sina upp- och nedgångar, men det är på ett annat sätt.

En mer radikal tanke
På cykeln in till onsdagens undersökning tillät jag tanken att allt skulle gå bra, att inget skulle upptäckas. När den tanken väl släppts ut kom ännu en och mer radikal. Jag tillät tanken att det rentav skulle vara intressant och häpnadsväckande, OM det upptäcktes något. För en sådan upptäckt skulle betyda att det fanns ytterligare något att förstå i mig själv.

Att titta på skärmen och följa med i undersökningen var helt otänkbart för några år sedan trots narkotiska preparat. I onsdags kunde jag titta hela tiden trots att det är en obehaglig känsla att uppleva instrumentet i mig samtidigt som jag följer med på skärmen.

Beskedet
Jag var helt lugn när hon sa att “Jo, det är något litet här. Jag tror inte det är en ny tumör, men det där vill jag kolla upp.” Tidigare har oron direkt gripit tag i mig, men vi förstår varandra väldigt bra hon och jag vilket gör att det inte ligger kvar tankar och maler. Vi pratar om det som står i fokus och lindar inte in. 

Jag har ändå tänkt lite grann på upptäckten senaste dagarna. Inte utifrån oro utan mer vad det är min kropp egentligen vill säga. Just nu lägger jag in följande innebörd: “Lyssna på mig, lyssna på varenda liten detalj jag har att säga. Det riktigt fina, det riktigt viktiga kan finnas i en liten, liten detalj.”

Foto: Karine Germain

Manlig självbehärskning

Jag vill dela en glädje och ett djupt allvar som jag upplever nu när anmälningarna till #ModernMan börjar komma in.

Allvaret handlar om att det här är män som precis som jag upprätthållit olika former av självbehärskning som ett sätt att hantera livet. Det är inget fel på självbehärskning i sig, den kan behövas i vissa situationer, men den är inte en kostym som ska bäras varje dag.

Det är viktigt att förstå att självbehärskning varit en del av mansnormen ända sedan Platons dagar, troligtvis längre än så. Män kan inte kasta av sig det oket hur som helst.

Att visa en sak utåt och att ha en helt annan upplevelse på insidan drar massor av energi. Jag ser det dagligen i skolans värld hos de känslomässigt ensamma pojkarna, jag såg det hos män när jag arbetade inom psykiatrin. Jag ser det i min vardag. Jag har upplevt det hos mig själv.

Till alla de som säger att det är “andra män som borde komma till #ModernMan” vill jag bara svara: 

För varje man som anmäler sig, OAVSETT vem han är och vad han gjort eller inte gjort, tar samhällsutvecklingen ett kliv framåt för en mer jämställd värld med minskat våld.

Det är lätt att tro att för att minska vålds män mot kvinnor så behöver vi ta om hand om de män som är våldsamma mot kvinnor. Det är en analys som utgår från ett simpelt linjärt tänkande. Självklart ska de männen tas om hand, men vi behöver framförallt ställa oss frågan: “Mot vilken bakgrund uppstår mäns våld mot kvinnor?”

Mitt svar på den frågan är att våldet endast är det mest synliga uttrycket för något mycket större som vi behöver få syn på. Det handlar om tanken att män ska hålla tillbaka sina känslor, att de ska kapsla in jobbiga känslor.

De män som hittills anmält sig har förstått att de behöver lyssna på sig själva, att ta sitt inre på allvar. Jag kommer göra allt som står i min makt att stödja dessa män att våga visa sig som de MÄNniskor de är.

Jag har på allvar börjat inse något stort. Det här är inte bara en mansutbildning, det är samhällsförändring.

Foto: Emiliano Vittoriosi

Translate »