När barnen var små kändes det väldigt avlägset att de skulle flytta hemifrån. Nu har min äldsta son precis gjort det. Och det känns tomt.
Det är ju inte så att jag vill att mina barn ska bli kvar hemma resten av sina liv. Jag är glad att det gått bra och äldsta sonen verkar stortrivas i sitt studentrum och med sitt studentliv. Men här hemma ekar det tomt i hans gamla rum.
Den här texten är ett sätt att även låta omställningskänslorna få utrymme. Sorgen som finns över att en lång epok av hemmaboende är över. 21 år. 21 år!
Vi har två barn kvar hemma, men sorgen nu handlar både om äldsta sonens flytt och det faktum att mina barn en dag flyttar hemifrån. Det här var påminnelsen om att det är så även om det har känts långt fram i tiden.
Det är lätt att undvika det där som är lite obekvämt, men jag ska gå ned och sätta mig på golvet i hans före detta rum och säga rakt ut i tomheten:
”Tack för de här 21 åren som vi fick ha dig hemma. Inte visste jag att de skulle gå så fort! Kom hem ibland och hälsa på oss.”
Dela inlägg