VM i livsanorexi

I den här texten kommer jag leka med tanken att det vi ser egentligen är något annat. Det kan framstå som djupt provocerande, djupt befriande eller ge en helt annan upplevelse. Försök bortse från dimensionen ”rätt, fel” och märk vad som händer i dig när du läser. All återkoppling är varmt välkommen.

Tänk dig VM i fotboll (om du inte tycker om fotboll, tänk ett världsmästerskap för musiker eller i matlagning eller någon annan aktivitet). Alla de bästa är där. Deltagarna har gallrats fram under många år och nu står de där – bäst i världen! Med timmar, veckor, månader, många, många år av extremt målinriktat och disciplinerat arbete bakom sig för att nå den absoluta toppen. Det har i ökande grad inte funnits något utrymme för annat i deras liv, alla handlingar har i någon mån handlat om att nå toppen. Ju närmare toppen de kommit, desto mer har allt som förknippats med att inte nå dit betraktats som hinder. Det enda som upptagit dem har varit att bli bäst! De i omvärlden som inte varit med på tåget har betraktats som fiender.

Pausa där.

Vad är det vi egentligen betraktar? Är det människor som försöker prestera maximalt det handlar om? Vad är i så fall att prestera? Ordet prestera kommer från latin och betyder ungefär ansvara för eller fullgöra. Skulle de prestationer vi betraktar alltså handla om ett slags försök att fullgöra den mänskliga potentialen? Att tänja gränsen för vad som anses möjligt och mänskligt? Med det perspektivet blir det åtminstone för mig mer begripligt att det ägnas tiotusentals timmar åt träning för att vinna över närmsta konkurrent även om det endast sker med en hundradels sekund, en centimeter, ett mål, en poäng eller vad det är för något mått som används för att skilja deltagarna åt.

Det verkar finnas en inneboende kraft i oss att expandera mänskligheten, varför förknippas annars en ”god prestation” med lustkänslor? Jag har svårt att tänka mig att det skulle vara en socialt konstruerad känsla, alltså att vi känner den som en följd av att prestationen blir ett sätt att få tillhörighet. Nej, det ligger djupare än så, tror jag.

Även om denna kraft skulle vara medfödd tror jag samhället bestämmer inom vilka områden det ska presteras. Och inom de områdena verkar det svårt att ta sig till toppen om du inte ägnat mer eller mindre all din tid åt aktiviteten i fråga. Du får helt enkelt inte vara med om du inte dansat den dans som krävs av de som satt upp reglerna. Utrymmet för ett annorlundaskap är väldigt litet.

Är det vi emellanåt betraktar egentligen något sjukt, något som gått till överdrift? Var går gränsen mellan sjukt och sunt beteende vad gäller prestationer? Hyllar vi de prestationer vi ser för att vi verkligen ser dem som betydelsefulla, eller för att vi inte vet bättre?

Det finns alltid någon som är beredd att tänja lite till, oavsett vad det handlar om för någon mänsklig aktivitet. Tänjandet är en livskraft med döden som bortre parentes.

I den kontext vi nu lever i tror jag inte att det går att ha ett VM där den bästa INTE har försakat allt och alla på vägen mot målet. Det går INTE att se det som njutningsfull lek utan det blir en kamp på liv och död.

Det sätt vi i dagens samhälle presterar blir ett slags VM i livsanorexi, världsmästerskap i att försaka livet. Vi har skapat ett ideal där människor offrar livet för att bli bäst i något mätbart. Jag tror att det vi betraktar när vi tittar på de allra ”bästa”, är något sjukt. I dagens samhälle premieras extrema prestationer. Däremot pratas det inte mycket om att det bakom fasaden på dem som är ”bäst” kan finnas stort lidande och ensamhet. Vår tänjande förmåga ska användas för att leva, inte endast för att tävla.

Kommentera gärna och skriv vad som händer i dig. Alla reaktioner är välkomna, även att inte reagera.

Foto: Anne Nygård

Dela inlägg

Svara

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

  1. Det här talade till mig. Jag har inte förstått det där med att tävla om hundradelar, jag tävlar mot mig själv istället. Biggest looser, tycker jag är program, som inte tar hänsyn till skillnader, som att tjejers kroppar fungerar inte som killarnas. Eller man kan inte be en flodhäst, tävla mot en apa, i klättring, för att få en rättvis bedömning. Jag tycker många gånger, att detta är snett. Vi kan gå över till s.k handikapp,(jösses, det finns okunniga, som tror Aspergers är säkert korkade, sen har vi de upplysta) jag brukar då ta följande, som mkt väl ofta skiljer mormativa gruppen, från de logiska Aspergarna. Köp rack o boll, bet 110, om rack kostar 100 Mer än bollen, vad kostar bollen. Det finns här ofta två grupper, de som säger matte, nej, jag kan inte, eller svarar tvärsäkert 10. Då blir lilla jag fört pedagog, och säger så du fördelar 100 på rack och 10 på boll. Grattis du har inuition, men du ser ju, att det inte blir 💯, du får nog tänka ett varv till. Vi ska utnyttja varandras styrkor, inte se svagheterna. Jag har få svagheter. Även om jag aldrig blir snabbast. Jag har prövat så mkt i mitt liv, journalist, jobbat som sjukgymnastass, snickrat slipat metall, drejjat prövat bokföring. Jag har sett att betyg inte ens handlar om kunskapsnivå eller IQ. Roade mig med ord-delen i högskoleprovet 18 av 20, attan jag hade kunnat få 19. 😂 Apropå, att inte godkänna sig själv men med distans. Förlåt om jag svävade ut lite i perforin.

    1. Författare

      Tack Ulrika för att du bidrar till fler perspektiv i frågan. Precis som du skriver, ”Vi ska utnyttja varandras styrkor, inte se svagheterna.”