Rädslans olika ansikten

I grunden är vi alla ensamma. Hur landar det uttrycket i dig? Jag är rädd för att bli ensam. Så var det sagt. Jag njuter samtidigt av att vara ensam när det är jag själv som valt det.

Jag vet att jag inte är ensam om denna rädsla för att hamna vid sidan om, att inte räknas. Det verkar vara någon allmänmänsklig mekanism som för oss mot gemenskap. Ett slags skydd men också en känslovägvisare in till behovet av gemenskap som är så stort att även en människofientlig gemenskap är bättre än ingen alls. Om vi tar in rädslan i vårt medvetande kan den leda till djup kontakt, om vi försöker bli av med den försvinner kontakten både med oss själva och andra. Och gör sig påmind som ett skavsår som inte vill läka.

Känslan rädsla är lurig eftersom den har så många ansikten. Alltifrån skräckslagenhet i uppgivna toner till total yttre självsäkerhet med förakt i rösten. Den förra är uppenbar, den senare gör allt för att inte visa vad som ligger dolt bakom. Mellan dessa extrema former av rädslouttryck finns en mängd olika varianter som pekar mot samma grundläggande behov, gemenskap.

När jag förstod det här blev det smärtsamt uppenbart för mig hur dubbelbestraffande det kan vara att utesluta personer som har ett beteende som påverkar en grupp negativt. Och jag kan också minnas och känna igen en egen självskadestrategi där jag väljer att stå utanför fastän jag vill vara med men inte vågar uttrycka det.

Jag kan förstå att det bär emot, särskilt för de som fått uppleva andras rädslas värsta verbala eller fysiska uttryck, men jag är övertygad om att vägen framåt är att bjuda in till gemenskap för att möta ensamhetens eko. Eller att åtminstone påminna sig att en persons beteende kan vara raka motsatsen till det allmänmänskliga behov som ligger bakom.

Vad tänker du nu efter att ha läst det här? Bidra gärna med dina tankar.

Foto: Joakim Berndes

Få framtida inlägg automatiskt

Fyll i din e-postadress nedan så får du automatiskt framtida inlägg mejlade till dig!

Reträttplats

Har du en reträttplats? En plats att dra dig tillbaka till. När du är arg, ledsen, när du skäms, känner skuld eller bara behöver få vara ensam. Utan krav, utan omgivningens bedömningar. En plats du själv valt. Det kan vara allt från en fysisk plats till en tänkt plats likväl som en aktivitet såsom att springa eller sticka. Vad fyller reträttplatsen för funktion för dig?

Jag har en reträttplats som jag regelbundet återvänder till, den du ser på bilderna. Det tar mig en halvtimme att gå dit, högt över en sjö, och där kan jag sitta och bara vara. Ibland skriver jag lite i min anteckningsbok, ibland gör jag inget mer än bara fikar och är tyst. För att ge en känsla av betydelsen för mig så delger jag en anteckning därifrån som jag skrev i höstas:

”Träden sjunger tyst sin höstsång. Naturen byter om, klär av sig naken. Omfamnar mig. Som om den visste hur skön kramen känns. Hur skönt det är att bli accepterad som den jag är just nu. I den acceptansen får jag kraft. En kraft som lätt pyser ut i mötet med den kravfyllda omgivningen bortom naturen. Tänk om alla fick känna sig accepterade, förstådda någon gång. Någon enda gång.”

Vilken skillnad tror du det skulle göra om alla människor hade en reträttplats i sitt hem, på sin skola, på sin arbetsplats, i sitt liv?

 

Det sluttande planet

På sätt och vis är vi alla som kulor på ett sluttande plan som i bild 1 nedan. Vi föds och en dag dör vi. Hur vi än gör kommer vi alla en dag att dö. Kan låta dystert men svårt att säga emot. Frågan är därför vad vi gör med våra liv mellan dessa punkter.

Bild 1

Livet är inte tänkt att vara linjärt och förutsägbart. Länge upplevde jag att det rätta var att befinna sig ovanför strecket medan området under strecket var något fel, som i bild 2.

Bild 2

Jag tror numera att lycka, meningsfullhet och lärande finns i rörelsen mellan området över och under strecket enligt bild 3. Märkligt nog verkar det vara nödvändigt att vara under strecket, våga prata om det, helt enkelt att vara sårbar, för att kunna hamna ovanför strecket. Som att göra något man tror ska sänka en och så blir man istället fylld av livslust. Det är i alla bemärkelser en paradox.

Bild 3

Har du själv upplevt den kraften i ditt liv efter att du gjort dig sårbar?

På andra sidan

Sårbarhet för mig innebär att uttrycka, i ord eller handling, sin otillräcklighet. Vi gör alla vad vi kan för att leva ett gott liv. Att vara sårbar innebär att leva som de icke-perfekta människor vi alla är. Och när vi erkänner det och visar oss operfekta inför oss själva och andra, då uppstår en ny sorts kontakt och ett annat liv.

Sårbarhet är också att våga uttrycka att vi längtar efter varandra. Att behöva någon. Att vara behövd.

Sårbarhet är något individuellt och personligt. Det som för mig är ytterst sårbart kan för dig vara helt ofarligt. Äkta sårbarhet känns. Om du inte känner ett inre motstånd när du tänker på att uttrycka något sårbart, då handlar det inte om din egen sårbarhet.

Varför är sårbarhet viktigt? Att förstå sin otillräcklighet är en förutsättning för att må bra som människa. För mig tog det drygt 40 år att förstå att jag behövde ta tag i det jobbiga för att nå fram till det sköna. Min huvudstrategi har varit att undvika det jobbiga. Det är en strategi som har fungerat väldigt bra under långa perioder, men det har alltid funnits något som skavt. Som dykt upp emellanåt och stört tillvaron. För att bli av med det finns en mängd aktiviteter att tillgå: arbete, sex, alkohol/droger, sötsaker och konsumtion. De har funkat för mig men bara tillfälligt. Jag har testat att jobba mycket för att få höra att jag är viktig, jag har druckit alkohol och blivit ”kung”, jag har haft “one night stands”, jag har frossat i godis och chips och jag har konsumerat ogenomtänkt (det senare är svårt att tro men det finns ju olika nivåer på vad som är ogenomtänkt). Jag förespråkar inget liv i askes som munk eller nunna utan dessa aktiviteter, jag vill bara betona betydelsen av att vara medveten om varför man gör något . Det jag vill ha sagt är att det är stor skillnad mellan att exempelvis jobba för att jag själv mår bra av det jämfört med att jobba för att andra ska tycka att jag duger.

Lyckan finns på ANDRA SIDAN om den sårbarhet som ÄNNU INTE uttryckts.*

För mig är det här en kraftfull paradox som förklarar det omöjliga i att nå lycka om man inte är beredd att ta sig igenom det jobbiga. För mig har uttrycket varit en stor hjälp att hantera sådant som skaver i mitt liv. Vill du känna dig fri finns det inga andra vägar. Du behöver ta dig igenom det som känns obehagligt under ytan och börja med att uttrycka det sårbara. Det är enkelt att hitta skäl att undvika det. Men då kommer du aldrig till andra sidan. Du kanske hittar en tillvaro som är helt ok, kanske riktigt bra. Men jag tror att det alltid kommer finns något som känns obekvämt.

Finns det något som skaver i ditt liv? Något litet, något stort? Något i relation till dina barn, fru/man/partner, chef, kollegor, anställda, barns kompisars föräldrar, släktingar eller andra? Det är helt normalt. Då är du mänsklig. Samtidigt vill du skulle kanske göra något åt det som känns fel just nu och vet inte hur du ska göra eller du kanske helst vill undvika att erkänna det? Då kommer du troligtvis att vilja följa den här bloggen.

Du kan börja läsa bloggen var som helst.Om du klickar på länken till höger ”Läs från början” så kommer du till första inlägget. Du kommer också att kunna följa bloggen ämnesvis då jag kommer att tagga inläggen med olika teman som till exempel Arbete, Kroppen, Relationer, Barn och familj.

Arbetet på Sårbarhetsdepartementet inspireras av flera källor: erfarenheter från Polstjärna, Non-violent communication, sorgbearbetning, Compassion, improvisationsteater och Photolangage. Och mer lär tillkomma. Tipsa gärna.

*Har inspirerats av Gordon Neufeld som sa något liknande på en föreläsning även om han inte använde uttrycket sårbarhet.

Början

”Sårbarhetsdepartementet”. Hur tänkte jag kring det namnet? Vad är sårbarhet? Det kan väl inte vara något att sträva efter? Och låter inte departement urtrist?

Sårbarhet, inför mig själv, och inför andra, är det som fått mig att känna mig som ett lyckligt barn igen. Ett barn med nära till känslor och med nyfikenhet som vägvisare. Inte varje ögonblick förstås, men jag har blivit medveten om betydelsen av sårbarhet för mitt eget välmående. Hur viktigt det är att våga visa sin sårbarhet.

Sårbarhetsdepartementet. Bara att skriva det långa namnet är lite jobbigt i sig. Jobbigt precis som sårbarheten kan vara jobbig. Namnet blir en paradox, två motpoler som inte borde kunna mötas. Departement, är för mig något opersonligt, en plikt i annans tjänst. Men det är just i det motsägelsefulla mötet som det händer något.

Med Sårbarhetsdepartementet vill jag medvetandegöra vår sårbarhet och hur viktig den är för oss människor. Med Sårbarhetsdepartementet vill jag lyfta fram sårbarheten som vi inte vågar tala om, inte vill se och inte orkar känna.

Det här är början. Början på vad? Något sårbart. Något lärorikt. Vill du vara med? Välkommen till Sårbarhetsdepartementet!