Orkidébarnet

Läste klart boken Orkidébarnet i helgen. Den handlar om Lo som växer upp i en familj med en mamma och pappa som bryr sig om mycket men inte sin yngsta dotter. En bok som stundtals gör ont i sin uppradning av olika former av psykisk misshandel. Jag kan inte låta bli att dra paralleller till barn jag mött under Polstjärnaåren och numera även i min vardag i skolan. Jag tänker på hur otroligt viktiga vi vuxna är, och särskilt föräldrarna, för barnens förmåga till känsloreglering. Kan bli så arg när jag ser föräldrar som inte är kärleksfulla gentemot sina barn. Men jag förstår mer och mer att INGEN förälder gör det av ondo. Ingen. Det finns alltid en förklaring när man tittar bakåt i leden och ser hur föräldrarna själva har blivit formade.

På något vis lyckas Lo ändå vara stark mitt i allt elände. För att överleva. Jag tror hon lyckas med det genom att kommunicera det sårbara.

”Lo skriver dagbok. Det började hon med tidigt. Ett sätt att bli lyssnad på. Ett sätt att föra en inre dialog på. I dagboken ber hon om ursäkt för sin existens. Ber om förlåt för sina handlingar, tankar eller känslor. Det gör hon nästan varje gång hon skriver något. Hennes överjag är strängt och det finns inget utrymme för flexibilitet någonstans. Hon är skoningslös mot sig själv. Någon inre tröstare har hon ännu inte funnit.”

Lo beskrivs som ett högkänsligt barn. Ja, det är hon och jag undrar varför det är så. Föds man med det draget eller utvecklas det? Jag tror svaret är både och. Jag är starkt influerad av Sue Gerhardts bok Kärlekens roll som beskriver hur viktig den känslomässiga relationen är mellan föräldrar och barn. Jag tror barn får med sig en läggning för högkänslighet och som triggas ifall den omgivande miljön inte erbjuder hjälp med känsloreglering. Det här handlar om tiden redan från graviditeten och alltså inte bara senare under uppväxten. Tidiga insatser som det pratas så mycket om borde alltså handla om insatser redan i det allra första stadiet i livet. Där är vi inte än.

Maj. Aj.

Maj månad. Aj. Den gör ont varje år. Det måste vara någon form av inofficiellt mästerskap i borden och måsten för föräldrar till barn i skol- och dagisåldern. Allt ska hinnas med. Varje år likadant. Och varje aktivitet som pressas in är på olika sätt trevliga och/eller viktiga var för sig. Men tillsammans blir det bara för mycket. Alla borden och måsten hindrar själva varandet. Jag är där överallt men ändå inte. Det är skolfester, fixardagar, öppet hus, utflykter, avslutningar med mera. En massa fina tillfällen att få mer kontakt med kollegor, föräldrar, lärare, personal, men det blir sällan så mycket av den varan. Är det kanske därför det gör ont, att det ”borde” vara ett tillfälle till kontakt men inte blir det?

Och det här upprepas VARJE år. I just den månad som jag när en dröm att en gång i framtiden kunna ta ledigt mellan ”hägg och syren”, den underbara tid när naturens prakt är som störst.

Det känns som att vi dansar en dans som ingen har lust till. Hur tänker du att vi kan få njuta mer av denna tid på året och minska på alla måsten och borden? Eller ska vi bara gilla läget?

 

Foto: Annica Mari

Zooma ut

Zooma ut.

Den hittills äldsta människan i världen blev 122 år och 164 dagar gammal. Jeanne Calment.

Zooma ut.

Om jag levde lika långt liv som henne skulle jag ha 80 år kvar i mitt liv.

Zooma ut.

Mina barn skulle ha drygt 110 år kvar att leva om de fick leva lika länge som Jeanne.

Zooma ut.

Om allt ofött och fött fick lika långa liv som Jeanne så kvarstår ändå det faktum att år 2139 kommer alla som just nu lever att vara döda.

Jag.
Du som läser detta.
Våra barn.
Alla.

Skrämmande. Ja. Men det ger också perspektiv.

 

Foto: Annica Mari

Jag känner glädje

Har tänkt lite på de blogginlägg jag gjort senaste tiden. Tänkt på vilken bild människor får av mig när de läser. Har skämts lite över att ha delat låga känslor. Men har också känt mig stolt för att jag vågat göra det. Jag är ju inte bara det ena eller andra. Nu vill jag fokusera på en annan känsla, glädje. För livet känns nämligen så fint just nu.

I onsdags morse njöt jag av en kopp förmiddagskaffe tillsammans med min fru. Istället för att se renoveringen av huset som ett kaos och orosmoment kunde jag känna glädje att vi faktiskt kan renovera vårt hus. Jag kunde känna glädje över det jobb jag har även om det nästan helt tagit musten ur mig stundtals. Jag kunde känna glädje över det ältande jag genomlidit kring fortsättningen på en kurs i personlig utveckling jag planerat att gå i höst. Där och då i onsdags morse var det bara jag och min fru och en stor känsla av glädje och tacksamhet.

Och precis nu i denna skrivstund känner jag glädje. Jag känner lust. Jag firar det som ett resultat av att jag vågat gå ned i ”jobbiga” känslor. Att jag satt ord på och uttryckt det jag känt. Jag firar att jag vågat be om hjälp även om det är ovant för mig.

Och jag påminner mig själv om att inte bara uttrycka mig när jag känner mig nere utan även nu när jag känner glädje och lust. Som att gå in i depån fastän bilen funkar klockrent. Även de känslorna ska få ta plats. Jag rymmer både positiva och behagliga känslor och negativa och obehagliga. Vilka känslor jag får beror på situationen och vilka människor jag möter. Jag blir till i mötet med andra och känslorna är de tentakler jag har för att guida mig till kontakt. Det är en sådan maffig insikt. Vilken fantastisk skapelse vi människor är! Och jag är!

Nu firar jag! Och jag gör det gärna genom att dela en låt som gör mig glad och lite ”yihaa”. Skulle du vilja dela med dig av någon låt som gör dig glad?

Alan Jackson med Freight train. Skruva upp volymen. Dansa armkrok med dig själv eller andra. Yihaa!

 

Foto: Annica Mari

Den tyngsta ensamheten

Att känna sig ensam fastän man är omgiven av människor i sitt arbete, fastän man har en relation, fastän man har barn, fastän man har vänner. Det måste vara den tyngsta ensamheten. I alla fall är det min upplevelse. Det är inte så att jag bär på den känslan jämt, men även om det bara är ögonblick är det en tyngd som kan få den starkaste svag. En känsla av existentiell ensamhet. Och visst, i grunden är vi alla ensamma. Och rent evolutionärt ska vi söka oss tillbaka till gruppen när ensamhetskänslan dyker upp. Att fastna i känslan och inte göra något, det är då det blir riktigt tungt. Fysiskt tungt. Det lasset är ingen människa skapad att bära ensam. Det lasset behöver delas. Genom någon form av kommunikation. Det kan exempelvis vara en dikt, ett konstverk, en text, en sång, eller ett samtal.

Hur föredrar du att kommunicera det du bär på?

 

Foto: Annica Mari

Känslornas roll

Det händer något med oss människor när känslor vi bär på inte kommer till uttryck. Vi är inte våra känslor men de är viktiga och nästan magiska signaler för att göra oss medvetna om hur vi egentligen mår, medvetna om våra behov.

Det går att strunta i signalerna, det går att döva dem, men till slut tror jag verkligheten alltid kommer ikapp. För känslorna finns där för att tillgodose våra behov som i sin tur håller oss vid liv.

Det är jobbigt att bli medveten, jobbigt att ta in signaler man inte lyssnat på i åratal. Kanske aldrig lyssnat på. En av de signaler jag börjat ta in är nedstämdhet och närliggande känslor av ängslighet, ynklighet, osäkerhet, kraftlöshet. De här känslorna har tidigare (och fortfarande) låst mig, jag har tappat kraft och upplevt en Kalle som jag skämts för. Då har jag känt mig dålig. Slutit mig. Det har skett med automatik. Som ett datorprogram: IF ”nedstämd, THEN ”jag är dålig”. Men jag börjar förstå att det är signaler att jag behöver be om hjälp. Tänk att det ska vara så svårt att begripa!

Istället pressar jag mig ofta till bristningsgränsen. Ska vara bästa pappan, bäst på att hantera barn på skolan, bästa entreprenören, bästa älskaren, bästa orienteringstränaren, bästa gud vet allt. Det håller inte. Jag vet det nu. Jag blir ensam i min jakt på att vara bäst. Och det vill jag inte. Jag vill göra det jag gör, men jag kan inte alltid göra det själv.

Så nu ska jag börja träna mig i att be om hjälp. Och säga att det vore trevligt att få sällskap istället för att slentrianmässigt säga ”nej, nej, jag fixar det själv, det är lugnt”. Och att våga fråga utan att tänka att det skulle vara en belastning för den jag ber om hjälp.

Programkoden kunde ju lika gärna vara skriven så här: IF ”nedstämd”, THEN ”be om hjälp”. Tycker det är en häftig insikt. Då är ju plötsligt jobbiga känslor någonting väldigt bra att ha tillgång till. Då kan jag känna tacksamhet istället. Att börja be om hjälp känns både läskigt och nödvändigt för mig. Peppa gärna!

Foto: Annica Mari

PS. För den som vill läsa mer om känslor kan jag varmt rekommendera en bloggartikel av psykologen Anders Almingefeldt.

En man. Ännu en gång en man.

Knappt två veckor har gått sedan dådet i Stockholm. Två veckor som visat vilken enorm kärlek det finns. Den kärleken ger mig ett sådant hopp! Inga ondskefulla handlingar kan mäta sig med den motrörelse som växer fram. Jag skulle vilja använda en del av den kraften för att förstå det som inträffade ur perspektivet att det var en man som gjorde det. En Man. Där vill jag lägga fokus. Inte på om han kommer från ett visst land, är med i någon sammanslutning, har en viss hudfärg. Ännu en gång var det en Man som utförde ett våldsdåd. Varför?

Jag var på kurs utanför Stockholm när händelsen inträffade. Först blev jag chockad. Sedan ilsken, arg på att en människa kan ta sig sådana friheter och beröva mig en av de mest grundläggande rättigheter jag tycker mig ha. Rätten att känna mig trygg. I kurslokalen bad jag kursdeltagarna att sätta sig närmre varandra. Det var så skönt, så tydligt att jag där och då hade ett fysiskt behov av att vara nära andra. Närheten gav mig kraft att tänka vidare.

Varför?

Han är en man som jag. Vad skulle kunna ha fått mig att agera såsom han gjorde? Självklart bär han ansvar, självklart ska han dömas enligt de lagar vi har i Sverige. Men hur hanterar vi män egentligen våra känslor? Varför står män för så mycket våld? Hur är synen i samhället på män och känslor? Jag tror vi behöver kraftsamla kring dessa frågor. Vi behöver förstå hur män hanterar bland annat ilska, sorg, rädsla och skam. Det är vad jag tycker ska diskuteras mer.

 

Foto: Joakim Berndes

Ilska

Sårbarhet

Vilken relation har du till ilska? Din egen? Andras?

För några veckor sedan fick jag vid en situation tillgång till en ilska som jag nog aldrig upplevt förut. En verbal ilska som hade någon form av urkraft i sig. Det blev så tydligt att det jag i den situationen fick uppleva var något som tydligt passerade en gräns för vad som är okej för mig. Det var nästan som jag kunde se på mig själv utifrån, se hur mitt maskineri tog över och skyddade mig. Jag var chockad efteråt, överraskad över kraften i min ilska. Kunde känna både stolthet i att jag stod upp för mig själv vilket jag sällan gör, men också en skuld över att jag tog i för mycket. Men skulden väljer jag att se som att det är ovant för mig att visa ilska, ovant för mig att sätta tydliga gränser. Det krävdes uppenbarligen en extrem händelse för att få mig att ändra mönster. Jag är mycket på andras planhalva, tänker på vad de behöver och känner, men på min egen planhalva är gräset ganska orört.

Jag är nyfiken på varför ilska inte varit ett verktyg i min verktygslåda förut. Varför är jag ovan att visa ilska? Varför är andras ilska svår att hantera för mig? Här finns det definitivt något att utforska för mig.

Jag tänker på ett stycke i Knausgårds andra bok i Min Kamp-serien. Så här skriver han: ”Det kanske tydligaste arvet från min barndom var att jag blev skrämd av höga röster och aggressivitet. Gräl och uppträden var det värsta jag visste. Allt i den stilen hanterades enligt min metod som bestod av ironi, sarkasmer, ovänlighet, surmulenhet, tystnad.” Åh, jag känner så väl igen hans metoder, och det väcker skam i mig för det är egentligen metoder jag inte vill förknippas med.

Det är så lätt att tänka att ilska är fel, olämpligt och onormalt. Men det finns något viktigt budskap i ilskan som inte alltid är så lätt att se bakom den skuld och skam som oftast kommer som ett brev på posten. Ett budskap som hjälper mig att få kontakt med mig själv, som hjälper mig att leva ett liv som jag vill ha det. För den som vill fördjupa sig i den förståelsen kan jag varmt rekommendera Liv Larssons bok Ilska, skuld och skam.

Vilken relation har du själv till ilska?

 

Foto: Annica Mari

 

 

Skräddarsydda svårigheter

”Jag är inte det som hänt mig, jag är det jag väljer att vara.” Den här typen av citat både irriterar mig och fastnar. Jag vill verkligen leva ett liv i samma riktning som min inre kompass. Där såväl mina känslor, min vilja som mitt förnuft drar åt samma håll.

Men det går inte i alla lägen. Och det ska nog inte vara möjligt. Jag gör emellanåt val som jag vet, både medvetet och omedvetet, är fel. Som leder till svårigheter för mig och nya utmanande situationer. Men det förefaller vara som författaren Tommy Hellsten skriver att de svårigheter vi upplever är skräddarsydda för oss. Jag tycker om det perspektivet. Låt mig ge ett exempel.

Jag tycker om att engagera mig. Det finns med mig från både mamma och pappa. Att bry sig om andra. Men flera gånger varje år upplever jag att det blir för mycket. Då gör jag det jag åtagit mig av plikt och inte lust. Min inre kritiker får kraft och piskar på: ”Du borde inte ta på dig så mycket. Du borde tänka mer på din familj och dig själv. Du borde lära dig att säga nej!”

Tolkar jag dessa svårigheter utan någon större medvetenhet blir slutresultatet lätt att ”jag är dålig på att säga nej, jag är dålig på att stå upp för mig själv”. Den typen av inre dialog leder till att jag tappar energi.

Ser jag istället dessa upplevelser av för många åtaganden som skräddarsydda svårigheter blir resultatet ett annat. Då växer en tacksamhet fram. Då framstår svårigheterna som möjligheter för mig att träna på att säga nej. Möjligheter som skräddaren återkommer med trots att jag gång på gång tar på mig för mycket. För dessa svårigheter är skräddarsydda för mig och ingen annan.

Vem är skräddaren? Det är en del av mig själv. Min egen livskraft som hjälper mig att föra mig till den jag vill vara.

Finns det något tema som återkommer i ditt liv som skulle kunna vara en skräddarsydd svårighet? Vill du dela det med mig?

Foto: Joakim Berndes

Rädslans olika ansikten

I grunden är vi alla ensamma. Hur landar det uttrycket i dig? Jag är rädd för att bli ensam. Så var det sagt. Jag njuter samtidigt av att vara ensam när det är jag själv som valt det.

Jag vet att jag inte är ensam om denna rädsla för att hamna vid sidan om, att inte räknas. Det verkar vara någon allmänmänsklig mekanism som för oss mot gemenskap. Ett slags skydd men också en känslovägvisare in till behovet av gemenskap som är så stort att även en människofientlig gemenskap är bättre än ingen alls. Om vi tar in rädslan i vårt medvetande kan den leda till djup kontakt, om vi försöker bli av med den försvinner kontakten både med oss själva och andra. Och gör sig påmind som ett skavsår som inte vill läka.

Känslan rädsla är lurig eftersom den har så många ansikten. Alltifrån skräckslagenhet i uppgivna toner till total yttre självsäkerhet med förakt i rösten. Den förra är uppenbar, den senare gör allt för att inte visa vad som ligger dolt bakom. Mellan dessa extrema former av rädslouttryck finns en mängd olika varianter som pekar mot samma grundläggande behov, gemenskap.

När jag förstod det här blev det smärtsamt uppenbart för mig hur dubbelbestraffande det kan vara att utesluta personer som har ett beteende som påverkar en grupp negativt. Och jag kan också minnas och känna igen en egen självskadestrategi där jag väljer att stå utanför fastän jag vill vara med men inte vågar uttrycka det.

Jag kan förstå att det bär emot, särskilt för de som fått uppleva andras rädslas värsta verbala eller fysiska uttryck, men jag är övertygad om att vägen framåt är att bjuda in till gemenskap för att möta ensamhetens eko. Eller att åtminstone påminna sig att en persons beteende kan vara raka motsatsen till det allmänmänskliga behov som ligger bakom.

Vad tänker du nu efter att ha läst det här? Bidra gärna med dina tankar.

Foto: Joakim Berndes

Få framtida inlägg automatiskt

Fyll i din e-postadress nedan så får du automatiskt framtida inlägg mejlade till dig!