Känslornas roll

Det händer något med oss människor när känslor vi bär på inte kommer till uttryck. Vi är inte våra känslor men de är viktiga och nästan magiska signaler för att göra oss medvetna om hur vi egentligen mår, medvetna om våra behov.

Det går att strunta i signalerna, det går att döva dem, men till slut tror jag verkligheten alltid kommer ikapp. För känslorna finns där för att tillgodose våra behov som i sin tur håller oss vid liv.

Det är jobbigt att bli medveten, jobbigt att ta in signaler man inte lyssnat på i åratal. Kanske aldrig lyssnat på. En av de signaler jag börjat ta in är nedstämdhet och närliggande känslor av ängslighet, ynklighet, osäkerhet, kraftlöshet. De här känslorna har tidigare (och fortfarande) låst mig, jag har tappat kraft och upplevt en Kalle som jag skämts för. Då har jag känt mig dålig. Slutit mig. Det har skett med automatik. Som ett datorprogram: IF ”nedstämd, THEN ”jag är dålig”. Men jag börjar förstå att det är signaler att jag behöver be om hjälp. Tänk att det ska vara så svårt att begripa!

Istället pressar jag mig ofta till bristningsgränsen. Ska vara bästa pappan, bäst på att hantera barn på skolan, bästa entreprenören, bästa älskaren, bästa orienteringstränaren, bästa gud vet allt. Det håller inte. Jag vet det nu. Jag blir ensam i min jakt på att vara bäst. Och det vill jag inte. Jag vill göra det jag gör, men jag kan inte alltid göra det själv.

Så nu ska jag börja träna mig i att be om hjälp. Och säga att det vore trevligt att få sällskap istället för att slentrianmässigt säga ”nej, nej, jag fixar det själv, det är lugnt”. Och att våga fråga utan att tänka att det skulle vara en belastning för den jag ber om hjälp.

Programkoden kunde ju lika gärna vara skriven så här: IF ”nedstämd”, THEN ”be om hjälp”. Tycker det är en häftig insikt. Då är ju plötsligt jobbiga känslor någonting väldigt bra att ha tillgång till. Då kan jag känna tacksamhet istället. Att börja be om hjälp känns både läskigt och nödvändigt för mig. Peppa gärna!

Foto: Annica Mari

PS. För den som vill läsa mer om känslor kan jag varmt rekommendera en bloggartikel av psykologen Anders Almingefeldt.

En man. Ännu en gång en man.

Knappt två veckor har gått sedan dådet i Stockholm. Två veckor som visat vilken enorm kärlek det finns. Den kärleken ger mig ett sådant hopp! Inga ondskefulla handlingar kan mäta sig med den motrörelse som växer fram. Jag skulle vilja använda en del av den kraften för att förstå det som inträffade ur perspektivet att det var en man som gjorde det. En Man. Där vill jag lägga fokus. Inte på om han kommer från ett visst land, är med i någon sammanslutning, har en viss hudfärg. Ännu en gång var det en Man som utförde ett våldsdåd. Varför?

Jag var på kurs utanför Stockholm när händelsen inträffade. Först blev jag chockad. Sedan ilsken, arg på att en människa kan ta sig sådana friheter och beröva mig en av de mest grundläggande rättigheter jag tycker mig ha. Rätten att känna mig trygg. I kurslokalen bad jag kursdeltagarna att sätta sig närmre varandra. Det var så skönt, så tydligt att jag där och då hade ett fysiskt behov av att vara nära andra. Närheten gav mig kraft att tänka vidare.

Varför?

Han är en man som jag. Vad skulle kunna ha fått mig att agera såsom han gjorde? Självklart bär han ansvar, självklart ska han dömas enligt de lagar vi har i Sverige. Men hur hanterar vi män egentligen våra känslor? Varför står män för så mycket våld? Hur är synen i samhället på män och känslor? Jag tror vi behöver kraftsamla kring dessa frågor. Vi behöver förstå hur män hanterar bland annat ilska, sorg, rädsla och skam. Det är vad jag tycker ska diskuteras mer.

 

Foto: Joakim Berndes

Ilska

Sårbarhet

Vilken relation har du till ilska? Din egen? Andras?

För några veckor sedan fick jag vid en situation tillgång till en ilska som jag nog aldrig upplevt förut. En verbal ilska som hade någon form av urkraft i sig. Det blev så tydligt att det jag i den situationen fick uppleva var något som tydligt passerade en gräns för vad som är okej för mig. Det var nästan som jag kunde se på mig själv utifrån, se hur mitt maskineri tog över och skyddade mig. Jag var chockad efteråt, överraskad över kraften i min ilska. Kunde känna både stolthet i att jag stod upp för mig själv vilket jag sällan gör, men också en skuld över att jag tog i för mycket. Men skulden väljer jag att se som att det är ovant för mig att visa ilska, ovant för mig att sätta tydliga gränser. Det krävdes uppenbarligen en extrem händelse för att få mig att ändra mönster. Jag är mycket på andras planhalva, tänker på vad de behöver och känner, men på min egen planhalva är gräset ganska orört.

Jag är nyfiken på varför ilska inte varit ett verktyg i min verktygslåda förut. Varför är jag ovan att visa ilska? Varför är andras ilska svår att hantera för mig? Här finns det definitivt något att utforska för mig.

Jag tänker på ett stycke i Knausgårds andra bok i Min Kamp-serien. Så här skriver han: ”Det kanske tydligaste arvet från min barndom var att jag blev skrämd av höga röster och aggressivitet. Gräl och uppträden var det värsta jag visste. Allt i den stilen hanterades enligt min metod som bestod av ironi, sarkasmer, ovänlighet, surmulenhet, tystnad.” Åh, jag känner så väl igen hans metoder, och det väcker skam i mig för det är egentligen metoder jag inte vill förknippas med.

Det är så lätt att tänka att ilska är fel, olämpligt och onormalt. Men det finns något viktigt budskap i ilskan som inte alltid är så lätt att se bakom den skuld och skam som oftast kommer som ett brev på posten. Ett budskap som hjälper mig att få kontakt med mig själv, som hjälper mig att leva ett liv som jag vill ha det. För den som vill fördjupa sig i den förståelsen kan jag varmt rekommendera Liv Larssons bok Ilska, skuld och skam.

Vilken relation har du själv till ilska?

 

Foto: Annica Mari

 

 

Skräddarsydda svårigheter

”Jag är inte det som hänt mig, jag är det jag väljer att vara.” Den här typen av citat både irriterar mig och fastnar. Jag vill verkligen leva ett liv i samma riktning som min inre kompass. Där såväl mina känslor, min vilja som mitt förnuft drar åt samma håll.

Men det går inte i alla lägen. Och det ska nog inte vara möjligt. Jag gör emellanåt val som jag vet, både medvetet och omedvetet, är fel. Som leder till svårigheter för mig och nya utmanande situationer. Men det förefaller vara som författaren Tommy Hellsten skriver att de svårigheter vi upplever är skräddarsydda för oss. Jag tycker om det perspektivet. Låt mig ge ett exempel.

Jag tycker om att engagera mig. Det finns med mig från både mamma och pappa. Att bry sig om andra. Men flera gånger varje år upplever jag att det blir för mycket. Då gör jag det jag åtagit mig av plikt och inte lust. Min inre kritiker får kraft och piskar på: ”Du borde inte ta på dig så mycket. Du borde tänka mer på din familj och dig själv. Du borde lära dig att säga nej!”

Tolkar jag dessa svårigheter utan någon större medvetenhet blir slutresultatet lätt att ”jag är dålig på att säga nej, jag är dålig på att stå upp för mig själv”. Den typen av inre dialog leder till att jag tappar energi.

Ser jag istället dessa upplevelser av för många åtaganden som skräddarsydda svårigheter blir resultatet ett annat. Då växer en tacksamhet fram. Då framstår svårigheterna som möjligheter för mig att träna på att säga nej. Möjligheter som skräddaren återkommer med trots att jag gång på gång tar på mig för mycket. För dessa svårigheter är skräddarsydda för mig och ingen annan.

Vem är skräddaren? Det är en del av mig själv. Min egen livskraft som hjälper mig att föra mig till den jag vill vara.

Finns det något tema som återkommer i ditt liv som skulle kunna vara en skräddarsydd svårighet? Vill du dela det med mig?

Foto: Joakim Berndes

Rädslans olika ansikten

I grunden är vi alla ensamma. Hur landar det uttrycket i dig? Jag är rädd för att bli ensam. Så var det sagt. Jag njuter samtidigt av att vara ensam när det är jag själv som valt det.

Jag vet att jag inte är ensam om denna rädsla för att hamna vid sidan om, att inte räknas. Det verkar vara någon allmänmänsklig mekanism som för oss mot gemenskap. Ett slags skydd men också en känslovägvisare in till behovet av gemenskap som är så stort att även en människofientlig gemenskap är bättre än ingen alls. Om vi tar in rädslan i vårt medvetande kan den leda till djup kontakt, om vi försöker bli av med den försvinner kontakten både med oss själva och andra. Och gör sig påmind som ett skavsår som inte vill läka.

Känslan rädsla är lurig eftersom den har så många ansikten. Alltifrån skräckslagenhet i uppgivna toner till total yttre självsäkerhet med förakt i rösten. Den förra är uppenbar, den senare gör allt för att inte visa vad som ligger dolt bakom. Mellan dessa extrema former av rädslouttryck finns en mängd olika varianter som pekar mot samma grundläggande behov, gemenskap.

När jag förstod det här blev det smärtsamt uppenbart för mig hur dubbelbestraffande det kan vara att utesluta personer som har ett beteende som påverkar en grupp negativt. Och jag kan också minnas och känna igen en egen självskadestrategi där jag väljer att stå utanför fastän jag vill vara med men inte vågar uttrycka det.

Jag kan förstå att det bär emot, särskilt för de som fått uppleva andras rädslas värsta verbala eller fysiska uttryck, men jag är övertygad om att vägen framåt är att bjuda in till gemenskap för att möta ensamhetens eko. Eller att åtminstone påminna sig att en persons beteende kan vara raka motsatsen till det allmänmänskliga behov som ligger bakom.

Vad tänker du nu efter att ha läst det här? Bidra gärna med dina tankar.

Foto: Joakim Berndes

Få framtida inlägg automatiskt

Fyll i din e-postadress nedan så får du automatiskt framtida inlägg mejlade till dig!

Reträttplats

Har du en reträttplats? En plats att dra dig tillbaka till. När du är arg, ledsen, när du skäms, känner skuld eller bara behöver få vara ensam. Utan krav, utan omgivningens bedömningar. En plats du själv valt. Det kan vara allt från en fysisk plats till en tänkt plats likväl som en aktivitet såsom att springa eller sticka. Vad fyller reträttplatsen för funktion för dig?

Jag har en reträttplats som jag regelbundet återvänder till, den du ser på bilderna. Det tar mig en halvtimme att gå dit, högt över en sjö, och där kan jag sitta och bara vara. Ibland skriver jag lite i min anteckningsbok, ibland gör jag inget mer än bara fikar och är tyst. För att ge en känsla av betydelsen för mig så delger jag en anteckning därifrån som jag skrev i höstas:

”Träden sjunger tyst sin höstsång. Naturen byter om, klär av sig naken. Omfamnar mig. Som om den visste hur skön kramen känns. Hur skönt det är att bli accepterad som den jag är just nu. I den acceptansen får jag kraft. En kraft som lätt pyser ut i mötet med den kravfyllda omgivningen bortom naturen. Tänk om alla fick känna sig accepterade, förstådda någon gång. Någon enda gång.”

Vilken skillnad tror du det skulle göra om alla människor hade en reträttplats i sitt hem, på sin skola, på sin arbetsplats, i sitt liv?

 

Det sluttande planet

På sätt och vis är vi alla som kulor på ett sluttande plan som i bild 1 nedan. Vi föds och en dag dör vi. Hur vi än gör kommer vi alla en dag att dö. Kan låta dystert men svårt att säga emot. Frågan är därför vad vi gör med våra liv mellan dessa punkter.

Bild 1

Livet är inte tänkt att vara linjärt och förutsägbart. Länge upplevde jag att det rätta var att befinna sig ovanför strecket medan området under strecket var något fel, som i bild 2.

Bild 2

Jag tror numera att lycka, meningsfullhet och lärande finns i rörelsen mellan området över och under strecket enligt bild 3. Märkligt nog verkar det vara nödvändigt att vara under strecket, våga prata om det, helt enkelt att vara sårbar, för att kunna hamna ovanför strecket. Som att göra något man tror ska sänka en och så blir man istället fylld av livslust. Det är i alla bemärkelser en paradox.

Bild 3

Har du själv upplevt den kraften i ditt liv efter att du gjort dig sårbar?

På andra sidan

Sårbarhet för mig innebär att uttrycka, i ord eller handling, sin otillräcklighet. Vi gör alla vad vi kan för att leva ett gott liv. Att vara sårbar innebär att leva som de icke-perfekta människor vi alla är. Och när vi erkänner det och visar oss operfekta inför oss själva och andra, då uppstår en ny sorts kontakt och ett annat liv.

Sårbarhet är också att våga uttrycka att vi längtar efter varandra. Att behöva någon. Att vara behövd.

Sårbarhet är något individuellt och personligt. Det som för mig är ytterst sårbart kan för dig vara helt ofarligt. Äkta sårbarhet känns. Om du inte känner ett inre motstånd när du tänker på att uttrycka något sårbart, då handlar det inte om din egen sårbarhet.

Varför är sårbarhet viktigt? Att förstå sin otillräcklighet är en förutsättning för att må bra som människa. För mig tog det drygt 40 år att förstå att jag behövde ta tag i det jobbiga för att nå fram till det sköna. Min huvudstrategi har varit att undvika det jobbiga. Det är en strategi som har fungerat väldigt bra under långa perioder, men det har alltid funnits något som skavt. Som dykt upp emellanåt och stört tillvaron. För att bli av med det finns en mängd aktiviteter att tillgå: arbete, sex, alkohol/droger, sötsaker och konsumtion. De har funkat för mig men bara tillfälligt. Jag har testat att jobba mycket för att få höra att jag är viktig, jag har druckit alkohol och blivit ”kung”, jag har haft “one night stands”, jag har frossat i godis och chips och jag har konsumerat ogenomtänkt (det senare är svårt att tro men det finns ju olika nivåer på vad som är ogenomtänkt). Jag förespråkar inget liv i askes som munk eller nunna utan dessa aktiviteter, jag vill bara betona betydelsen av att vara medveten om varför man gör något . Det jag vill ha sagt är att det är stor skillnad mellan att exempelvis jobba för att jag själv mår bra av det jämfört med att jobba för att andra ska tycka att jag duger.

Lyckan finns på ANDRA SIDAN om den sårbarhet som ÄNNU INTE uttryckts.*

För mig är det här en kraftfull paradox som förklarar det omöjliga i att nå lycka om man inte är beredd att ta sig igenom det jobbiga. För mig har uttrycket varit en stor hjälp att hantera sådant som skaver i mitt liv. Vill du känna dig fri finns det inga andra vägar. Du behöver ta dig igenom det som känns obehagligt under ytan och börja med att uttrycka det sårbara. Det är enkelt att hitta skäl att undvika det. Men då kommer du aldrig till andra sidan. Du kanske hittar en tillvaro som är helt ok, kanske riktigt bra. Men jag tror att det alltid kommer finns något som känns obekvämt.

Finns det något som skaver i ditt liv? Något litet, något stort? Något i relation till dina barn, fru/man/partner, chef, kollegor, anställda, barns kompisars föräldrar, släktingar eller andra? Det är helt normalt. Då är du mänsklig. Samtidigt vill du skulle kanske göra något åt det som känns fel just nu och vet inte hur du ska göra eller du kanske helst vill undvika att erkänna det? Då kommer du troligtvis att vilja följa den här bloggen.

Du kan börja läsa bloggen var som helst.Om du klickar på länken till höger ”Läs från början” så kommer du till första inlägget. Du kommer också att kunna följa bloggen ämnesvis då jag kommer att tagga inläggen med olika teman som till exempel Arbete, Kroppen, Relationer, Barn och familj.

Arbetet på Sårbarhetsdepartementet inspireras av flera källor: erfarenheter från Polstjärna, Non-violent communication, sorgbearbetning, Compassion, improvisationsteater och Photolangage. Och mer lär tillkomma. Tipsa gärna.

*Har inspirerats av Gordon Neufeld som sa något liknande på en föreläsning även om han inte använde uttrycket sårbarhet.

Början

”Sårbarhetsdepartementet”. Hur tänkte jag kring det namnet? Vad är sårbarhet? Det kan väl inte vara något att sträva efter? Och låter inte departement urtrist?

Sårbarhet, inför mig själv, och inför andra, är det som fått mig att känna mig som ett lyckligt barn igen. Ett barn med nära till känslor och med nyfikenhet som vägvisare. Inte varje ögonblick förstås, men jag har blivit medveten om betydelsen av sårbarhet för mitt eget välmående. Hur viktigt det är att våga visa sin sårbarhet.

Sårbarhetsdepartementet. Bara att skriva det långa namnet är lite jobbigt i sig. Jobbigt precis som sårbarheten kan vara jobbig. Namnet blir en paradox, två motpoler som inte borde kunna mötas. Departement, är för mig något opersonligt, en plikt i annans tjänst. Men det är just i det motsägelsefulla mötet som det händer något.

Med Sårbarhetsdepartementet vill jag medvetandegöra vår sårbarhet och hur viktig den är för oss människor. Med Sårbarhetsdepartementet vill jag lyfta fram sårbarheten som vi inte vågar tala om, inte vill se och inte orkar känna.

Det här är början. Början på vad? Något sårbart. Något lärorikt. Vill du vara med? Välkommen till Sårbarhetsdepartementet!