Att markera utan att tappa kontakten

Jag tycker det här ämnet är svårt. Det är därför jag skriver om det. Jag har inte svaret på den fråga jag kommer ställa men däremot en enorm nyfikenhet på att få reda på det.

Rent förnuftsmässigt tror jag de flesta tycker att protesterna mot NMR (Nordisk MotståndsRörelse) i Almedalen varit berättigade. Jag tycker det i alla fall. Rent känslomässigt tror jag dock att agerandet gräver en vallgrav som blir mycket svår att ta sig över för båda parter.

Att protestera gentemot människor som på olika sätt hävdar att alla människor inte är lika mycket värda tror jag nästan alla upplever som ”rätt”. Att sätta ned foten helt enkelt och markera att vi ska stå upp för allas lika värde.

Emerich Roth, en av få nu levande personer i Sverige som upplevt och överlevt koncentrationsläger, berättade en gång något för mig som etsat sig fast. Människor som hamnat snett har i princip två alternativ: att lämna det destruktiva och vara Ingen eller att hänga kvar i den gemenskap de trots allt funnit.

Ingen, absolut ingen människa, väljer det första alternativet. Därmed saknas alternativ till att vara kvar i den destruktiva gemenskapen såvida inte ett tredje alternativ tillförs av någon utifrån. Ett erbjudande om en positiv gemenskap där individen blir sedd, får känna sig betydelsefull utan att det går ut över andra.

Frågan jag ställer är: Hur kan jag markera när gränsen passeras för vad som är ok att uttrycka, UTAN att samtidigt fördöma personerna bakom uttalandet/agerandet? Hur kan visa att jag inte håller med det vissa personer ger uttryck för och ändå behålla kontakten med dem? Så att de upplever att det finns alternativ till det sätt de agerat på.

Den här frågan återkommer i andra sammanhang också. När jag som förälder har barn som sagt/gjort något som strider mot mina värderingar. Eller när personal i skolan ska tillrättavisa barn som betett sig illa. Hur ska man markera utan att fördöma?

Jag skulle tro att samtliga NMR-anslutna fick en energiboost av de protester som framförts inför och under Almedalen snarare än en tankeställare om vad de själva står för. Och stämmer det anser jag att vi behöver fundera betydligt mer på frågan jag ställer.

Vi behöver hitta ett sätt att mötas som BÅDE markerar att vi inte håller med om det NMR står för OCH håller kvar kontakten med människorna bakom. I annat fall fortsätter vi gräva på den vallgrav som redan visar att vårt samhälle är uppdelat.

 

Foto: Mike Wilson

Dela inlägg

Svara

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

  1. Läser Emerich själv nu på morgonen:
    https://www.svd.se/bara-karlek-kan-radda-oss-fran-hat Och tänker att han ger oss svar. Inte i det kortsiktiga så mycket som det långsiktiga, fast, kanske både ock faktiskt.

    Ser kopplingen till Max Karlssons text om vad killar/män gör/inte gör oxå: https://www.metro.se/artikel/jag-%C3%A4r-s%C3%A5-j%C3%A4vla-tr%C3%B6tt-p%C3%A5-att-vi-tittar-bort-n%C3%A4r-v%C3%A5ra-killkompisar-g%C3%A5r-%C3%B6ver-gr%C3%A4nsen

    Läser oxå Emma Leijnse Sydsvenskans bok Fördel kvinna, och hon sa på Chatty Meals om boken nått i stil med att ’det vi behöver göra något åt är mansbilden’.

    Det hänger ihop! Alltsammans!

    Så – det är kanske vad vi behöver göra? Omforma mansbilden till att omfamna ’hela människan’ om du förstår vad jag menar?

    1. Författare

      Ja, Emerich Roths text är så talande! Jag tänker bland annat på ”Men hur gärna jag än skulle vilja säga att manifestationer hjälper mot extremismen, kan jag inte det. Vill man motverka extremistiskt våld måste man finna orsaken till att människor hamnar fel i livet och blir extremister.”

      Vi behöver alla fundera över mansbilden.

      Tack Helena för ditt svar som leder diskussionen vidare.